Det anförda svarar mot vad jag mer kortfattat skrev i mitt tillägg, för egen del, i NJA 2001 s. 292 på s. 302 ff., där det också framgår att gäldenären bör ha möjlighet att innehålla en naturaprestation när det är oklart vem som är borgenären, eftersom gäldenären i sådana fall i allmänhet saknar möjlighet att deponera.
Hänvisas från p. 14 (s. 948)
14.De nu presenterade förarbetena ger ett klart intryck av att gäldenären är i dröjsmål, om han inte betalar till den som presenterat erforderlig bevisning om att han är borgenären. Regeln är sträng mot gäldenären, men den är efter år 1927 försvarlig beträffande penningskulder genom att gäldenären fått möjlighet att deponera sin betalning när det är oklart vem som är borgenären. Depositionsmöjligheten står till buds utom om ett konkurrerande anspråk, framfört eller blott skönjbart, är så uppenbart obefogat att det utan vidare måste lämnas ur räkningen (NJA II 1927 s. 298). Bestämmelsen i 1914 års kommissionslag torde inte längre spegla en allmän rättsprincip och borde strängt taget upphävas; varför skall tredje mannen i ett kommissionsförhållande, men inte andra gäldenärer, alltid ha rätt till skriftligt erkännande eller säkerhet när en deposition står även tredje man till buds? Om det anförda är riktigt, blir följden att gäldenären, även om det inte är uppenbart vem som är borgenären, kan vara i dröjsmål innan en domstol förpliktat honom att betala. Vidare slipper domstolarna, när de anser att den krävande inför gäldenären styrkt sin rätt, att ta ställning till om detta var så svårt för gäldenären att inse att denne bör vara befriad från dröjsmålspåföljder (vilka ibland kan vara andra än dröjsmålsränta) — en uppgift som otvivelaktigt hade gett upphov till stora gränsdragningsproblem.s. 948