1.I förordningens art. 15 finns en icke-uttömmande förteckning över delvis överlappande rättsfrågor vilka skall regleras av den lag som utpekas av förordningens kollisionsregler (vid utomobligatoriska skador brukar denna lag kallas för deliktstatutet). Hit hör bl.a. grunden för och omfattningen av ansvaret (t.ex. culpaansvar eller strikt ansvar), vilka personer som kan hållas ansvariga för sina handlingar, grunderna för ansvarsfrihet, begränsning av ansvar och fördelning av ansvar (t.ex. vid skadelidandes medvållande), förekomsten, arten och bedömningen av skadorna eller den gottgörelse som begärs, de åtgärder som en domstol inom ramen för sin processlagstiftning får vidta för att förhindra skadan, frågan om skadeståndsanspråket kan överföras (t.ex. genom arv), vem som är berättigad till ersättning (t.ex. huruvida anhöriga till ett mordoffer har rätt till ersättning för sitt lidande), ansvar för andra personers handlingar (t.ex. principalansvar) och de sätt på vilka en utomobligatorisk förpliktelse kan upphöra (t.ex. preskription). Enligt art. 22(1) skall samma rättsordning tillämpas även när den uppställer rättsliga presumtioner eller fördelar bevisbördan för utomobligatoriska förpliktelser (t.ex. presumtionsansvar vid vissa typer av skador). Allmänna bevisregler anses å andra sidan vara av närmast processuell natur och som sådana falla utanför förordningens tillämpningsområde enligt art. 1(3). I de flesta länder prövas sådana frågor enligt domstolslandets egen lag (lex fori).s. 939
2.Att den utomobligatoriska förpliktelsen i enlighet med förordningens kollisionsregler är underkastad en viss lag hindrar enligt art. 17 inte att man vid bedömningen av uppträdandet av den person vars ansvar görs gällande skall ta hänsyn, ”som en sakfråga och i den mån det är lämpligt” till lokala ordnings- och säkerhetsbestämmelser på platsen och vid tiden för den ansvarsgrundande händelsen. Det kan exempelvis tänkas att man i vissa fall vid tillämpningen av deliktstatutets culparegel inte kan anse personen i fråga ha agerat vårdslöst när skadan uppstått trots — eller kanske t.o.m. på grund av — att han följde lokala säkerhetsföreskrifter. Här rör det sig inte om ”tillämpning” av dessa föreskrifter utan endast om att de beaktas som faktum (art. 17 talar om ”sakfrågor”). Den tillämpliga lagen kan för övrigt ta hänsyn även till andra fakta med anknytning till utländska förhållanden; vid bestämmande av ett ideellt skadestånd enligt tillämplig svensk rätt borde man exempelvis kunna ta hänsyn till pengarnas köpkraft i den skadelidandes vanliga vistelseland eller till hans etnisk-kulturella bakgrund (t.ex. genom att beakta den känslomässiga betydelsen av vissa familjeband).s. 939
3.Ett antal av förordningens artiklar innehåller en kollisionsrättslig specialreglering av vissa rättsfrågor. Art. 18 behandlar möjligheten att väcka talan direkt mot den ansvariges försäkringsgivare och tillåter sådan talan om så föreskrivs i den tillämpliga lagen för den utomobligatoriska förpliktelsen eller i den tillämpliga lagen för försäkringsavtalet. Denna alternativa kollisionsregel är ett uttryck för gemenskapslagstiftarens positiva inställning till dylik direkt talan. Art. 19 handlar om subrogation, dvs. huvudsakligen om huruvida en tredje person, exempelvis en försäkringsgivare, som var skyldig att ersätta den skadelidande, har rätt att i förhållande till skadevållaren överta den skadelidandes skadeståndsfordran. Denna fråga skall avgöras enligt den lag som gäller för den tredje personens betalningsskyldighet (t.ex. försäkringsavtalets avtalsstatut, se redan HD:s avgörande i NJA 1990 s. 734). Viss likhet med subrogation uppvisar de fall där en av flera skadevållare har ersatt den skadelidande och i sin tur kräver delkompensation av de övriga. Dessa fall regleras i art. 20, enligt vilken dylik regressrätt beror på den lag som är tillämplig för den regresskrävandes betalningsskyldighet mot den skadelidande.s. 940