Stycket

15.Legalitetsprincipen, själv en del av konventionen (artikel 7), innebär att krav ställs såvitt gäller förutsebarheten. Förutsebarhetens krav är givetvis särskilt starka inom straffrätten. Hur har då principen om fördragskonform tolkning använts inom straffrätten? I NJA 2001 s. 563, ansåg HD att den som ålagts edgångsskyldighet enligt 6 kap. 5 § KL har rätt att vägra beediga uppgifter som skulle avslöja att han har begått ett brott och som kan användas som bevis i en kommande rättegång mot honom. HD konstaterade i NJA 1991 s. 123 att en skyldighet att avlägga ed under sådana omständigheter skulle strida mot grunderna för 36 kap. 6 § RB, men att övervägande skäl talade för att 36 kap. 6 § RB inte var analogiskt tillämplig. HD ansåg nu däremot att ”Det får emellertid numera anses vara fastslaget att det inte är förenligt med artikel 6 i Europakonventionen att någon under straffansvar åläggs att lämna uppgifter som avslöjar att han har begått ett brott och som kan användas som bevis i en kommande rättegång mot honom […] När det är fråga om uppgifter av sådan art måste det därför anses att en rätt för den enskilde att vägra yttra sig under ed föreligger även i fall som avses i 6 kap. 5 § 2 st”. Är detta en fråga om lagprövning? HD använde inte termen ”fördragskonform tolkning” i detta fall och hänvisade inte till RF 11:14. Det som HD gjorde var att åsidosätta i ett särskilt fall en lagbestämmelse som annars skulle gälla för sådana fall. Att tillämpning av lagbestämmelsen endast undantagsvis innebär att Sverige strider mot konventionen är alldeles uppenbart och bekräftas av ett senare fall. I NJA 2005 s. 407 ansåg HD att den som ålagts edgångsskyldighet enligt 6 kap. 5 § KL inte har rätt att vägra beediga konkursbouppteckning när han genom lagakraftvunnen dom redan dömts för de brott som han åberopat till befrielse från edgångsskyldigheten.s. 856