Stycket

11.Fördragskonform tolkning är en tolkningsprincip. Den kan tänkas få olika genomslag beroende på i vilken rättsområde tolkningen sker (straffrätt, förvaltningsrätt mm) och hur regeln i fråga är formulerad. Det är lätt att uppnå syftet med principen när regeln som skall tolkas är fakultativ, eller formulerad någorlunda öppet, t.ex. när det stadgas att man skall göra X som huvudregeln, men om särskilda skäl föreligger kan man göra Y. Bland rättsfall som illustrera detta kan man nämna fall rörande tolkning av bestämmelser om muntliga förhandlingar i RB och inom förvaltningsrätten (t.ex. NJA 1997 s. 121), anståndsregler inom skatterätten (RÅ 2002 ref. 55), tolkning av rättshjälpslagen (RÅ 2003 ref. 56) och eftergift av avgifter (RÅ 2006 ref. 43). Principen får också lätt genomslag när regeln som skall tolkas innehåller en ”slasktratt” t.ex. regeln om delikatessjäv i RB 4 kap. 13 § p. 10 (exempelvis RH 1996:58, RH 1996:68, RH 2001:23 och NJA 2002 s. 288). Ett tredje exempel är när lagstiftaren avsiktligt använder samma terminologi som används i EKMR, t.ex. det nu gällande tillämpningsområdet för rättsprövningslagen definieras utifrån begreppet ”civila rättigheter”. I ett sådant fall kan man t.o.m. säga att lagstiftaren har gått ett steg längre än att uppmuntra tillämpning av principen om fördragskonformt tolkning och överlämnat till Europadomstolen att bestämma åtminstone huvuddelen av innehållet i en svensk regel.s. 854