RÅ 2004 ref. 95.
Hänvisas från p. 13 (s. 747)
1.I denna dom tog EG-domstolen ställning till den känsliga frågan om möjligheterna för en tredjelandsmedborgare, som är familjemedlem till en gemenskapsmedborgare, att göra gällande en rätt till bosättning i en medlemsstat i Europeiska unionen.s. 744
2.Sökanden i tvisten i målet vid Utlänningsnämnden, Yunying Jia, är medborgare i Folkrepubliken Kina. Hennes son, som också är kinesisk medborgare, är gift med en tysk medborgare. Paret har lagenligt varit bosatta i Sverige sedan år 1995 och båda har uppehållstillstånd som var giltiga till och med juli 2006. Efter det att hon besökt sin son och svärdotter med stöd av ett besöksvisum, ansökte Yunying Jia i augusti 2003 om uppehållstillstånd hos Migrationsverket under åberopande av sitt släktskapsförhållande till en gemenskapsmedborgare. Till stöd för sin ansökan gjorde Yunying Jia gällande att hon och hennes make lever under mycket knappa förhållanden i Kina. De skulle inte kunna sörja för sina behov utan ekonomisk bidrag från sonen och hans maka.s. 744
3.Migrationsverket beslutade att avslå Yunying Jias ansökan om uppehållstillstånd och avvisa henne till Folkrepubliken Kina, om hon inte kunde visa att något annat land var berett att ta emot henne. Yunying Jia överklagade Migrationsverkets beslut till Utlänningsnämnden.s. 745
4.Enligt Utlänningsnämnden framgår det av domstolens rättspraxis att det som är avgörande för huruvida det föreligger ett beroendeförhållande är att en gemenskapsmedborgare sörjer för en anhörigs behov, utan att det är nödvändigt att fastställa orsaken till beroendeförhållandet. Vad som konstituerar ett faktiskt beroendeförhållande kunde enligt Utlänningsnämnden emellertid inte anses vara klarlagt. Mot den bakgrunden beslutade Utlänningsnämnden att med stöd av artikel 234 EG hänskjuta ett antal frågor till EG-domstolen för ett förhandsavgörande.s. 745
5.Med hänsyn till sin tidigare rättspraxis i målet Akrich, klargjorde EG-domstolen att gemenskapsrätten inte ålägger medlemsstaterna att, som villkor för att bevilja uppehållsrätt för en tredjelandsmedborgare som är anhörig till en gemenskapsmedborgare, kräva att den anhörige dessförinnan lagligen har uppehållit sig i en annan medlemsstat.s. 745
6.Artikel 1.1 d i direktiv 73/148 är endast tillämplig på släktingar i föregående led till makar till gemenskapsmedborgare som är etablerade i en medlemsstat för att driva egen rörelse, som är ”beroende av vederbörande för sin försörjning”. Enligt domstolen skall detta begrepp tolkas så att en familjemedlem till en gemenskapsmedborgare som är etablerad i en annan medlemsstat i den mening som avses i artikel 43 EG, inte utan materiellt bistånd från denna medborgare eller dennes make eller maka kan sörja för sina grundläggande behov i ursprungslandet eller i det land varifrån familjemedlemmen kommer vid tidpunkten för ansökan om att få återförenas med nämnda medborgare.s. 745
7.Bevisföringen för att det föreligger behov av materiellt bistånd får enligt EG-domstolen föras med varje lämpligt medel. En medlemsstat kan dock anse att enbart det faktum, att en gemenskapsmedborgare eller dennes make eller maka har åtagit sig att försörja familjemedlemmen i fråga, inte bevisar att det föreligger ett faktiskt beroendeförhållande.s. 745
8.Domstolens dom är principiellt viktig i det att den klargör räckvidden av domen i Akrich. 7. Dom av den 6 mars 2007 i mål C-338/04, C-359/04 och C-360/04, Placanica m.fl. Den i media mycket uppmärksammade domen i det här målet är den tredje domen i vilken EG-domstolen prövar om italiensk lagstiftning, som begränsar möjligheterna att bedriva spelverksamhet, kunde anses strida mot den fria rörligheten för tjänster eller mot etableringsfriheten.s. 745
9.Enligt den italienska lagstiftningen, som var tillämplig vid den i målet relevanta tidpunkten, var det den italienska olympiska kommittén och det nationella förbundet för hästrasernas förbättring som beviljade ett begränsat antal koncessioner för bedrivande av vadslagningsverksamhet. För att säkerställa insyn i ägarförhållandena kunde emellertid inte börsnoterade bolag — vars aktieägare inte när som helst kan identifieras — beviljas koncession. Det i Förenade kungariket börsnoterade bolaget Stanley International Betting Ltd bedrev, utan tillstånd, vadslagningsverksamhet i Italien genom ett antal agenturer. Agenturerna gjorde det möjligt för kunderna att koppla upp sig mot Stanleys server i Förenade kungariket och genom elektronisk dataöverföring delta i Stanleys spelverksamhet. Massimiliano Placanica och flera andra personer som drev agenturer i Italien åtalades för att ha bedrivit spelverksamhet utan erforderliga tillstånd. Den nationella domstol som prövade åtalen beslutade att fråga EG-domstolen om den italienska lagstiftningen var förenlig med den fria rörligheten för tjänster och etableringsfriheten.s. 746
10.EG-domstolen kunde utan svårighet konstatera att den italienska lagstiftningen utgjorde en inskränkning av Stanleys etableringsrätt och rätt att fritt tillhandahålla tjänster. Domstolen undersökte därefter om de ifrågavarande inskränkningarna kunde anses vara motiverade på grund av tvingande hänsyn till allmänintresset. Domstolen gjorde därvid en åtskillnad mellan å ena sidan målsättningen att minska spelmöjligheterna och å andra sidan målet att bekämpa kriminalitet genom att underkasta de verksamma aktörerna kontroll och genom att styra in hasardspelverksamheten i kontrollerade banor.s. 746
11.När det gällde den första målsättningen erinrade EG-domstolen om sin fasta rättspraxis enligt vilken begränsningar av antalet aktörer skall tjäna syftet att verkligen minska spelmöjligheterna och att begränsa verksamheten på detta område på ett systematiskt och sammanhängande sätt.s. 746
12.EG-domstolen konstaterade emellertid att såväl den italienska högsta domstolen (Corta suprema di cassazione) som den italienska regeringen hade angett att det var den andra målsättningen, det vill säga målsättningen att förhindra att spelverksamhet används i brottsliga syften, som utgjorde den italienska lagstiftningens verkliga målsättning. Domstolen ansåg att en kontrollerad expansiv politik på området för hasardspel kunde vara helt i överensstämmelse med målsättningen att locka över spelare som ägnar sig åt förbjuden och dold spel- och vadhållningsverksamhet till tillåten och reglerad verksamhet. Enligt domstolen kunde detta mål endast uppnås om de lagliga aktörerna utgjorde ett trovärdigt men samtidigt attraktivt alternativ till förbjuden verksamhet, genom att de har möjlighet att tillhandahålla ett omfattande spelsortiment, att göra reklam i viss utsträckning och att använda ny distributionsteknik. Domstolen konstaterade att ett koncessionssystem kunde utgöra en effektiv mekanism som gör det möjligt att kontrollera de aktörer som är verksamma inom området för hasardspel. Domstolen ansåg emellertid att den italienska lagstiftningen, genom att utestänga börsnoterade bolag från möjligheten att erhålla koncessioner, gick längre än vad som var nödvändigt. Enligt domstolen fanns det andra möjligheter att kontrollera börsnoterade bolags bokföring och verksamhet, som inte begränsar etableringsfriheten och den fria rörligheten för tjänster, såsom att samla in information om aktörernas företrädare och majoritetsägare. Den italienska lagstiftningen ansågs därför strida mot den fria etableringsrätten i artikel 43 EG och mot den fria rörligheten för tjänster i artikel 49 EG.s. 746
13.Generaladvokat Ruiz-Jarabo Colomer inledde sitt förslag till avgörande med en dubbeltydig kommentar på franska: ”rien ne va plus”. Efter det att EG-domstolen vid två tidigare tillfällen i Zenatti- och Gambelli-domarna hade överlämnat frågan om den italienska spellagstiftningen var förenlig med EG-fördraget till de nationella domstolarnas bedömning, ansåg han uppenbarligen att det nu var hög tid för EGdomstolen att sätta ned foten och ta slutlig ställning. Det är också vad EG-domstolen gjorde i detta avgörande. Domstolen konstaterade, som har redovisats ovan, att den italienska spellagstiftningen inte var förenlig med EG-fördragets regler om fri rörlighet. Domstolens avgörande hälsades i vissa kretsar som den sista spiken i kistan för det svenska spelmonopolet. Eftersom den svenska lagstiftningen skiljer sig betydande omfattning från den italienska är det förmodligen svårt och under alla förhållanden förhastat att dra någon bestämd slutsats av EG-domstolens dom. Det kan emellertid vara värt att uppmärksamma att domen innebär en utveckling av EG-domstolens tidigare praxis. Domstolen medger — genom denna dom — att medlemsstaterna, åtminstone i viss utsträckning, får bedriva en expansiv politik på spelområdet om den syftar till att motarbeta illegal spelverksamhet. EG-domstolens resonemang ligger nära Regeringsrättens resonemang i domen i Wermdö krog i vilken Regeringsrätten, utan att inhämta förhandsavgörande från EG-domstolen, fann att det svenska spelmonopolet var förenligt med EG-fördraget. Noteras kan dessutom att Regeringsrätten i ett nyligen meddelat avgörande har bekräftat sitt avgörande i Wermdö krog med hänvisning bl.a. till domen i Placanica-målet. 8. Dom av den 18 juli 2007 i mål C-231/05, Oy AA. I den här domen fann EG-domstolen att nationella skatteregler, som behandlade koncernbidrag till inhemska moderbolag mer förmånligt än bidrag till utländska moderbolag, kunde rättfärdigas med hänsyn till behovet av att upprätthålla en välavvägd fördelning av beskattningsrätten mellan medlemsstaterna och behovet av att förhindra skatteundandragande.s. 747
14.Bolaget AA Ltd med säte i Förenade kungariket ägde via två andra bolag indirekt hundra procent av aktierna i det finska bolaget Oy AA. Till skilllnad från verksamheten i Oy AA gick verksamheten i AA Ltd med förlust. Oy AA, som avsåg att lämna ett koncernbidrag till AA Ltd, ansökte om förhandsbesked från Centralskattenämnden angående frågan om ett sådant bidrag kunde betraktas som en avdragsgill kostnad. Centralskattenämnden uttalade att den finska lagstiftningen enbart medgav avdragsrätt för koncernbidrag till inhemska bolag. Oy AA överklagade Centralskattenämndens förhandsbesked till Högsta förvaltningsdomstolen som frågade EG-domstolen om den ifrågavarande begränsningen av avdragsrätten var förenlig med bl.a. etableringsfriheten.s. 748
15.EG-domstolen konstaterade att den mindre förmånliga behandlingen av dotterbolag vars moderbolag hade sitt säte i en annan medlemsstat utgjorde en inskränkning av etableringsfriheten. Domstolen undersökte därefter om inskränkningen kunde anses vara motiverad av tvingande hänsyn till allmänintresset.s. 748
16.Domstolen uttalade att den välavvägda fördelningen av beskattningsrätten mellan medlemsstaterna kan åberopas när ändamålet med de aktuella bestämmelserna är att förhindra ageranden som kan äventyra en medlemsstats rätt att utöva sin beskattningsrätt när det gäller verksamhet som bedrivs inom dess territorium. Om bolag hade rätt att välja i vilken medlemsstat deras förluster skall beaktas äventyras, enligt domstolen, den väl avvägda fördelningen av beskattningsrätten mellan medlemsstaterna. Domstolen konstaterade att det skulle kunna bli följden av att ett sådant koncernbidrag som det som var ifråga vid den nationella domstolen undandras från dotterbolagets beskattningsunderlag och, när koncernbidraget anses utgöra en skattepliktig inkomst i det mottagande moderbolagets medlemsstat, genom att vinsten inkluderas i moderbolagets vinst.s. 748
17.Beträffande risken för skatteundandragande uttalade EG-domstolen att möjligheten att föra över ett dotterbolags skattepliktiga inkomst till ett moderbolag vars säte är beläget i en annan medlemsstat innebär en risk för att inkomst förs över via fiktiva upplägg inom koncernen till bolag med säte i de medlemsstater som tillämpar de lägsta skattesatserna.s. 748
18.EG-domstolen ansåg att de finska bestämmelserna, som endast medgav avdragsrätt för koncernbidrag till inhemska moderbolag, var ägnade att upprätthålla den väl avvägda fördelningen av beskattningsrätten mellan medlemsstaterna och att förhindra skatteundandragande. Domstolen fann inte heller att bestämmelserna gick längre än vad som krävdes för att uppnå samtliga de ändamål som eftersträvades. Mindre ingripande lösningar — såsom att medge avdrag endast om koncernbidraget utgjorde en skattepliktig inkomst för det mottagande bolaget eller kunde motiveras specifikt av den ekonomiska situationen för det mottagande bolaget — ansågs av EG-domstolen vara otillräckliga. Sådana alternativa lösningar skulle ändå, enligt domstolen, innebära att valet av den medlemsstat där beskattning skulle ske, skulle tillkomma bolagskoncernen. Mot bakgrund av de angivna förhållandena konstaterade EG-domstolen att den finska lagstiftningen inte stred mot etableringsfriheten.s. 749
19.Domstolen prövade i denna dom åter om nationella bestämmelser kan rättfärdigas med hänsyn till den välavvägda fördelningen av beskatttningsrätten mellan medlemsstaterna. Den ifrågavarande rättfärdigandegrunden tillämpades för första gången av domstolen för ett par år sedan i Marks & Spencer. I Marks & Spencer fann domstolen att de nationella bestämmelserna, som inte medgav förlustavdrag beträffande utländska dotterbolag, i och för sig var motiverade av den välavvägda fördelningen av beskattningsrätten men att de gick utöver vad som var nödvändigt om dotterbolaget hade uttömt alla möjligheter att få hemviststaten att beakta förlusterna. Det som framstår som anmärkningsvärt i den nu aktuella domen är att mindre ingripande åtgärder, som tar hänsyn till behovet för bolagskoncerner av att kunna föra över koncernbidrag mellan bolag i samma koncern utan negativa skattemässiga konsekvenser, inte ansetts i tillräcklig omfattning skydda den välavvägda fördelningen av beskattningsrätten och motverka risken för skatteundandragande. Domen följer en — i och för sig inte helt entydig — trend i EG-domstolens rättspraxis under de senaste åren att begränsa inverkan av principen om fri rörlighet på nationella regler om direkt beskattning.s. 749