3 · Behörighetsreglerna

1.3.1 Analog tillämpning av Bryssel/Luganoreglerna när dessa regler inte är direkt tillämpliga? Som framgått i avsnitt 2.1, skulle behörighetsfrågan i det svenska rättsfallet BIG avgöras enligt nationell svensk rätts regler. Dessa regler gav inte något stöd för att svensk domsrätt skulle föreligga i målet. Emellertid gjorde BIG gällande att svensk domstol skulle vara behörig med analog tillämpning av de bestämmelser om behörigheten i försäkringstvister som finns i art. 9.1 b) och art. 10 i Bryssel I-förordningen (och motsvarande bestämmelser i Luganokonventionen). Härvid hänvisade BIG till rättsfallet NJA 1994 s. 81, där HD uttalade (på s. 84) att ”Luganokonventionen får anses ge uttryck för vad som numera är internationellt vedertagna principer i fråga om kompetenskonflikter mellan domstolar i olika länder”. Det måste enligt BIG antas att detsamma numera gäller för Bryssel I-förordningens del (en uppfattning som synbarligen delades av HD).s. 723

2.I förevarande mål deklarerade HD att dess uttalande i 1994 års rättsfall inte kan uppfattas ”som uttryck för någon mer allmän princip enligt vilken Bryssel I-förordningens (eller Luganokonventionens) behörighetsregler skulle vara att tillämpa analogt i de fall då domsrättsfrågan skall bedömas enligt nationell rätt”.s. 724

3.Det sålunda sagda utesluter enligt HD inte att behörighetsreglerna i Bryssel I-förordningen (eller Luganokonventionen) kan utgöra ett viktigt underlag vid bedömningen av om svensk domsrätt bör anses föreligga även i situationer när dessa regler inte är direkt tillämpliga. Härvid måste dock beaktas att Bryssel I-förordningen (och Luganokonventionen) uttryckligen bygger på att talan som huvudregel skall väckas där svaranden har sitt hemvist. En följd härav är att de undantag som förordningen tillåter skall tolkas restriktivt. Detta gäller även behörighetsreglerna vid försäkringstvister. För att förordningens (och konventionens) reglering skall kunna utgöra skäl också för domsrätt enligt svensk rätt krävs det enligt HD givetvis att det står klart att behörighet skulle föreligga med tillämpning av förordningen (eller konventionen). På anförda skäl fann HD att denna förutsättning inte var uppfylld i det aktuella fallet.s. 724

4.Vidare skulle det enligt HD beaktas att utformningen av förordningens (och konventionens) behörighetsregler hänger samman med dess regler om erkännande och verkställighet av domar (och med en väl fungerande gemensam marknad som målsättning). Detta gäller inte minst de särskilda reglerna om behörighet vid försäkringstvister.s. 724

5.Det fick med hänsyn härtill enligt HD anses uteslutet att utan stöd i svensk lagstiftning generellt tillerkänna svensk domstol samma behörighet i försäkringstvister som enligt Bryssel I-förordningen. Några särskilda omständigheter som kunde ge anledning anse att svensk domsrätt ändå förelåg i den aktuella tvisten hade inte framkommit.s. 724

6.Slutet blev därför att svensk domsrätt inte förelåg.s. 724

7.Mot HD:s bedömningar och slutsats i detta fall lär några vägande invändningar inte kunna riktas. Det synes uppenbart att en mer eller mindre fullständig anpassning av de autonoma svenska behörighetsreglerna till Bryssel/Luganosystemets regler inte kan genomföras enbart genom en utveckling i rättspraxis. En sådan anpassning kräver lagstiftarens medverkan och måste omfatta även en liberalisering av de starkt restriktiva svenska reglerna om erkännande och verkställighet av utländska domar. För övrigt skulle inte ens detta vara tillräckligt; det skulle i tämligen stor utsträckning också krävas medverkan av berörda främmande stater, särskilt i vad avser deras regler om erkännande och verkställighet av utländska (här svenska) domar.s. 724

8.Med större fog kan kritik riktas mot några tidigare HD-avgöranden, där principuttalandet i 1994 års rättsfall synes ha förbisetts eller tilllagts alltför ringa betydelse. Hit hör NJA 1999 s. 16, där principen inte ens omnämndes, trots att det hade legat nära till hands att åberopa den. Och i NJA 2001 s. 800 synes HD ha tagit förvånansvärt lätt på sitt tidigare uttalande. 3.2 Forum solutionis för avtalsrättsliga tvister (art. 5.1 i förordningen) I fallet Color Drack förde ett österrikiskt bolag (Color Drack) vid sitt eget hemvistforum i Österrike talan mot ett tyskt bolag (Lexx) angående uppfyllelse av ett avtal om försäljning av varor. Enligt avtalet åtog sig Lexx att leverera varor till olika återförsäljare för Color Drack i Österrike, bland annat i Color Dracks hemvistort, medan Color Drack åtog sig att betala för varorna. Color Drack gjorde gällande att Lexx hade underlåtit att uppfylla sin avtalsenliga förpliktelse att återta de varor som inte sålts och att betala tillbaka köpeskillingen för dessa varor. På grund härav yrkade Color Drack förpliktelse för Lexx att fullgöra sin återbetalningsskyldighet.s. 725

9.Till stöd för den österrikiska domstolens behörighet åberopades den famösa regeln om forum solutionis för avtalsrättsliga tvister i art. 5.1 i Bryssel I-förordningen: talan i sådana mål kan väckas vid domstolen i uppfyllelseorten för den förpliktelse som talan avser, se art. 5.1 a). Denna bestämmelse suppleras av en särskild regel angående försäljning av varor: för sådana avtal avses med uppfyllelseorten för den förpliktelse som talan avser den ort i en medlemsstat dit enligt avtalet varorna har eller skulle ha levererats, se art. 5.1 b) första strecksatsen. Kring tolkningen av sistnämnda bestämmelse kretsade tvisten i behörighetsdelen. Sedan målet förts upp till Oberster Gerichtshof, begärde denna domstol förhandsavgörande från GD rörande de tolkningsfrågor som aktualiserades.s. 725

10.Lexx gjorde gällande att art. 5.1 b) första strecksatsen inte kunde tillämpas i förevarande fall, eftersom varorna skulle levereras till flera orter i Österrike och någon enhetlig leveransort därför inte kunde fastställas. Den ståndpunkten underkändes av GD. Enligt GD:s mening strider det inte mot syftena med förordningens behörighetsregler att nämnda bestämmelse tillämpas i fall av leverans till flera orter i samma medlemsstat. I så fall kan parterna nämligen utan svårighet förutse vid vilken medlemsstats domstolar de kan få sin tvist prövad. Vidare är det även förenligt med önskemålet om nära anknytning mellan avtalet och den som behörig utpekade domstolen att bestämmelsen i fråga kommer till användning i fall av flera leveransorter i samma medlemsstat.s. 725

11.Härefter återstod spörsmålet hur den relevanta leveransorten skall bestämmas i ett fall som det här aktuella, där käromålet hänförde sig till samtliga leveranser som skett. GD ansåg att man då i första hand får ta ställning till frågan vilken leveransort som är den huvudsakliga, något som måste bedömas utifrån ekonomiska kriterier. Om det inte är möjligt att fastställa någon huvudsaklig leveransort, kan käranden välja att väcka sin talan vid domstolen i vilken som helst av leveransorterna. Även denna valmöjlighet medför enligt GD att käranden utan svårighet kan avgöra var han kan väcka sin talan och att svaranden kan förutse, visserligen inte vid vilken specifik domstol i leveranslandet talan kan väckas mot honom men väl vilka domstolar i det landet som kan komma i fråga.s. 725

12.GD strök särskilt under att dess dom är begränsad till fall som avser flera leveransorter i en och samma medlemsstat. Vad som gäller i fall med flera leveransorter i olika medlemsstater lämnades således öppet. 3.3 Forum för talan mot flera svarande (art. 6.1 i konventionen/förordningen) I fallet Roche Nederland var kärandena två personer med hemvist i USA. De var innehavare av ett europeiskt patent beviljat för tio stater som var parter i Münchenkonventionen och förde vid nederländsk domstol talan dels mot det nederländska bolaget Roche Nederland, dels mot åtta andra bolag inom Rochekoncernen. Sex av dessa bolag hade sitt säte i andra EU-stater än Nederländerna, ett av dem i Schweiz och ett i USA. Kärandena hävdade att svarandebolagen hade gjort intrång i deras patenträtt. De bolag som inte hade säte i Nederländerna bestred den nederländska domstolens behörighet. I sak gjorde de gällande att inget intrång skett och att patentet i fråga var ogiltigt.s. 726

13.I behörighetsdelen uppkom och hänsköts till GD frågan huruvida art. 6.1 i Brysselkonventionen kunde åberopas till stöd för domstolens behörighet, såvitt avsåg talan mot de sex bolag som hade sitt säte i andra EU-stater än Nederländerna (till den del talan fördes mot det schweiziska och mot det amerikanska bolaget föll den utanför tilllämpningsområdet för nämnda bestämmelse). I art. 6.1 sägs ingenting om något krav på sakligt samband mellan käromålen mot de olika svarandena. I sin tolkningspraxis har GD emellertid gjort klart att ett sådant samband är en nödvändig förutsättning för bestämmelsens tillämplighet. Det erforderliga sambandet mellan käromålen har av GD preciserats på så sätt att en gemensam handläggning och dom är påkallad för att undvika att oförenliga domar meddelas som en följd av att käromålen prövas i olika rättegångar. Den formuleringen knyter an till bestämmelsen om konnexitet i art. 22.III i konventionen (numera art. 28.3 i Bryssel I-förordningen). Den återfinns nu också i efterföljaren till art. 6.1 i konventionen, art. 6.1 i förordningen. Var det så formulerade kravet uppfyllt i ett fall som detta?s. 726

14.Närmare bestämt frågade den nederländska domstolen om det erforderliga sambandet föreligger mellan olika käromål angående patentintrång som en innehavare av ett europeiskt patent har väckt mot dels en svarande med hemvist i domstolslandet, dels svarande med hemvist i andra konventionsstater under påstående att svarandena gör intrång i patentet i en eller flera konventionsstater. Om den frågan inte eller inte förbehållslöst besvarades jakande, frågade domstolen vidare under vilka omständigheter det nödvändiga sambandet föreligger och om det vid bedömningen härav är av betydelse exempelviss. 727

15.• huruvida svarandena tillhör en och samma koncern,s. 727

16.• huruvida det rör sig om ett gemensamt handlande fråns. 727

17.svarandenas sida som baseras på en gemensams. 727

18.handlingsplan och om det i så fall är av betydelse på vilkens. 727

19.plats handlingsplanen utarbetades,s. 727

20.• huruvida de intrångshandlingar som svarandena påstås has. 727

21.begått är identiska eller nästan identiska. I sitt svar erinrade GD först om att begreppet ”oförenliga domar” i art. 22 i konventionen har getts en vid tolkning i rättspraxis. Några av parterna gjorde gällande att en sådan tolkning skulle gälla även vid tillämpning av art. 6.1. Andra parter liksom generaladvokaten i målet hävdade däremot att en snävare tolkning här var att föredra, eftersom de båda bestämmelserna har olika ändamål och plats i konventionens system. GD fann sig dock kunna lämna den frågan öppen i förevarande fall. Ty även om begreppet ”oförenliga avgöranden” gavs en vid tolkning (och användes i betydelsen ”motstridiga avgöranden”) vid tillämpning av art. 6.1 fanns det ingen risk att sådana avgöranden kom att meddelas som en följd av att talan om intrång i ett europeiskt patent väcktes i olika konventionsstater mot flera svarande med hemvist i dessa olika stater för handlingar som påstås ha begåtts inom deras respektive territorium. Ty för att olika avgöranden skall anses motstridiga räcker det inte att de avviker från varandra utan avvikelsen måste också uppträda i samma rättsliga och faktiska situation. På närmare anförda skäl, som det skulle föra för långt att här redogöra för, fann GD att ingen av de av den nederländska domstolen angivna omständigheterna uppfyllde det kravet.s. 727

22.Slutet blev därför att art. 6.1 inte är tillämplig vid en talan om intrång i ett europeiskt patent som riktar sig mot flera bolag med säte i olika konventionsstater och som grundas på handlingar som påstås ha begåtts i en eller flera av dessa stater. Detsamma gäller även för det fall att dessa bolag ingår i samma koncern och har agerat på samma eller liknande sätt och enligt en gemensam handlingsplan som har utarbetats av ett av bolagen.s. 727

23.Det kan slutligen noteras att ingen fråga hade ställts om betydelsen av att svarandena hade hävdat att det åberopade patentet var ogiltigt. I motiveringen till sitt avgörande kom GD ändå in på det spörsmålet. Härvid uttalade GD att frågan om ett patents giltighet omfattas av den exklusiva behörigheten enligt art. 16.4 i konventionen för domstolarna i den konventionsstat där registrering av patentet har ägt rum samt att detta gäller oavsett om frågan väcks som en rättslig grund för ett käromål eller som en invändning. Redan av det skälet skulle den nederländska domstolen tydligen ha saknat behörighet att pröva målet. Se om denna aspekt av målet vidare fallet GAT nedan i avsnitt 3.4.s. 728

24.I fallet Reisch Montage väckte Reisch Montage, ett bolag med säte i Liechtenstein, vid österrikisk domstol talan mot MG, en person med hemvist i Österrike, med krav på betalning av en fordran. Vid samma domstol väckte käranden också talan om samma krav mot bolaget Kiesel, som hade sitt säte i Tyskland och som hade gått i borgen för MG:s skuld. Till stöd för domstolens behörighet i denna del åberopades art. 6.1 i Bryssel I-förordningen.s. 728

25.Emellertid hade MG redan när talan väcktes försatts i konkurs. Och enligt österrikisk lag kan en talan som avser anspråk på tillgångar som ingår i konkursboet varken anhängiggöras eller fortsättas efter det att konkursförfarandet inletts. Den mot MG väckta talan (vilken domstolen uppenbarligen var behörig att pröva) hade därför omedelbart avvisats genom ett beslut som vunnit laga kraft. Den fråga som uppkom och som hänsköts till GD blev då om denna talan likväl kunde åberopas för att ”bära upp” domstolens behörighet i målet mot Kiesel.s. 728

26.GD framhöll till en början att art. 6.1 i förordningen hör till de behörighetsregler som skall tolkas restriktivt (och samtidigt autonomt). Emellertid påpekade GD vidare att bestämmelsen inte innehåller någon hänvisning till nationella regler om rättegångshinder samt att dess tillämpning därför inte kan vara avhängig verkningarna av sådana regler.s. 728

27.Härefter försåg GD sitt uttalande med den reservationen att art. 6.1 inte kan tolkas så att den ger en kärande möjlighet att väcka talan mot flera svarande endast i syfte att undandra en av svarandena lagföring vid domstolarna i den medlemsstat där han har sitt hemvist. En sådan situation föreföll emellertid inte föreligga i det aktuella målet.s. 728

28.Härefter blev slutet att art. 6.1 kan åberopas när talan väcks i en medlemsstat mot en svarande med hemvist i den staten och en medsvarande med hemvist i en annan medlemsstat, även när talan mot den förstnämnde svaranden omedelbart skall avvisas enligt nationell lagstiftning.s. 729

29.Generaladvokaten i målet hade tvärtom föreslagit att art. 6.1 inte kan åberopas i fall av detta slag. GD:s avgörande synes också inge vissa betänkligheter, då det kan öppna för missbruk av behörighetsreglerna. 3.4 Forum för vissa patenttvister (art. 16.4 i konventionen) Fallet GAT rörde en tvist mellan två tyska bolag, GAT och LuK, som var konkurrenter inom området motorfordonsteknik. GAT hade lämnat anbud till en tysk biltillverkare avseende leverans av vissa produkter. LuK hävdade att de av GAT presenterade produkterna gjorde intrång i två franska patent som LuK innehade. GAT väckte vid tysk domstol en negativ fastställelsetalan och gjorde gällande att dess produkter inte gjorde intrång i LuK:s franska patenträttigheter och att patenten i fråga dessutom var ogiltiga.s. 729

30.Målet gav väsentligen upphov till en fråga om tolkningen av art. 16.4 i Brysselkonventionen. Enligt den bestämmelsen gäller bland annat att en talan som avser giltigheten av ett patent med exklusiv behörighet skall prövas av domstolarna i den konventionsstat där patentet har registrerats. Är den bestämmelsen tillämplig endast i fall där en talan om ogiltigförklaring (med verkan mot envar) av ett patent har väckts eller även i — de i praxis mycket ofta förekommande — fall där svaranden i ett mål om patentintrång gör gällande att patentet inte är giltigt eller där käranden yrkar fastställelse att något patentintrång ej har ägt rum? Den frågan hänsköts till GD.s. 729

31.GD erinrade först om att begreppet ”registrering eller giltighet av patent” i art. 16.4 skall tolkas autonomt och tillämpas på ett enhetligt sätt i konventionsstaterna. Då konventionens ordalydelse inte gav någon ledning, skulle art. 16.4 tolkas mot bakgrund av bestämmelsens syfte och dess plats i konventionens system.s. 729

32.Vid bedömningen härav beaktade GD särskilt att den exklusiva behörigheten för registreringslandets domstolar i mål om giltigheten av patent motiveras av att dessa domstolar har bäst förutsättningar att pröva sådana mål. Nämnda domstolar kan avgöra frågor om giltigheten och verkningarna av patent som meddelats i registreringslandet i enlighet med sin nationella rätt. Den synpunkten får enligt GD desto större betydelse på patentområdet eftersom flera konventionsstater av hänsyn till rättsområdets särpräglade karaktär har satt upp ett särskilt system för domstolsskydd, där patenttvister får prövas endast av specialdomstolar.s. 729

33.Vidare slog GD fast att den exklusiva behörighet som föreskrivs i art. 16.4 gäller oavsett i vilket processuellt sammanhang frågan om ett patents giltighet aktualiseras, vare sig det sker genom att talan om ogiltigförklaring väcks eller genom att invändning görs om patentets ogiltighet. Ett skäl för den ståndpunkten är enligt GD att det skulle undergräva den tvingande karaktär som art. 16.4 har, om den domstol som prövar en intrångstalan eller en negativ fastställelsetalan avseende intrång tilläts att prejudiciellt slå fast att patentet är ogiltigt. För det andra skulle detta leda till en flerdubbling av antalet potentiella behörighetsgrunder, något som skulle vara till skada för rättssäkerheten. För det tredje skulle det väsentligt öka risken för motstridiga avgöranden om andra domstolar än domstolarna i den stat där ett patent meddelats tilläts att prejudiciellt pröva spörsmålet om patentets giltighet.s. 730

34.Mot sistnämnda synpunkt hade LuK och den tyska regeringen invänt att ett avgörande varigenom domstolen prejudiciellt tar ställning till ett patents giltighet enligt tysk rätt har verkan endast mellan parterna i målet. GD lät sig emellertid inte övertygas av det argumentet, främst därför att det i flera konventionsstater förhåller sig så att ett avgörande varigenom ett patent förklaras ogiltigt (även när så sker prejudiciellt) har verkan mot envar. För att undvika risken för motstridiga avgöranden skulle det därför bli nödvändigt att behörigheten för domstolarna i andra stater än den där ett patent meddelats att prejudiciellt pröva det utländska patentets giltighet begränsades till fall där avgörandet enligt tillämplig nationell lag får verkan bara mellan parterna i målet. En sådan begränsning skulle leda till konsekvenser som inte var önskvärda.s. 730

35.Slutet blev följaktligen att art. 16.4 skall tolkas så att den exklusiva behörighet som föreskrivs där, avser alla tvister om registrering eller giltighet av ett patent, oavsett om frågan aktualiseras som rättslig grund för ett käromål eller som en invändning. — Samma bedömning gjordes i det samtidigt avgjorda fallet Roche Nederland, se ovan avsnitt 3.3.s. 730

36.Avgörandet får efter min mening betecknas som något överraskande. Det kan ge anledning till åtskilliga invändningar, bland annat att det minskar patentskyddets effektivitet och att det strider mot den av GD själv omhuldade principen om restriktiv tolkning av reglerna om exklusiva specialfora. Åtminstone i litteraturen har det hittills i allmänhet antagits att bestämmelserna i art. 16 i konventionen är tilllämpliga bara när en tvist av där angivet slag utgör tvistens egentliga föremål (huvudfrågan i målet), inte om den kommer upp enbart till prejudiciell bedömning.s. 730

37.Vidare synes det vara oklart vilken räckvidd domen i fallet GAT har. Gäller den också de övriga typer av immaterialrättsliga tvister som omtalas i art. 16.4 i konventionen, alltså tvister om registrering eller giltighet av varumärken, mönster och liknande rättigheter? Omfattar den rentav alla slags tvister som avses i art. 16, alltså även t.ex. fall där talan förs om skadestånd för intrång på fast egendom och där det prejudiciellt uppkommer en fråga om äganderätten till egendomen?s. 731

38.För egen del anser jag att goda skäl talar för en restriktiv tolkning av domen. De i art. 16.4 avsedda patenttvisterna är mera särpräglade än övriga typer av mål som omfattas av bestämmelserna i art. 16. Om alla dessa bestämmelser skulle anses tillämpliga även när respektive frågor dyker upp prejudiciellt, skulle man oundvikligen komma i konflikt med den av GD upprepade gånger uttalade uppfattningen att reglerna i art. 16 inte får ges ett vidare tillämpningsområde än deras ändamål kräver.s. 731

39.Det skall tilläggas att vad som här har sagts om art. 16 i konventionen är lika relevant beträffande art. 22 i förordningen.s. 731