Stycket

26.2.2. Kränkning. Krav på skadestånd för kränkning blir som bekant allt vanligare; man känner sig kränkt i alla möjliga situationer som tidigare togs med jämnmod eller i vart fall resignation. Alltjämt gäller emellertid kravet på allvarlig kränkning i 2 kap. 3 § SkL (däremot inte vid diskriminering, där lagstiftningen gått sin egen väg; jfr nedan). Det är i alla händelser svårt att bestämma skadeståndet, även om en tendens att utdöma schablonbelopp visar sig i praxis. Domstolarna har på det hela taget visat en ökad generositet sedan 2001 års lagstiftning om ideellt skadestånd. I plenimålet NJA 2005 s.738 har HD utdömt ersättning enligt 2 kap. 3 § SkL för kränkning till en polis som en gripen person spottat i ansiktet. I NJA 1999 s. 725 hade HD kommit till motsatt resultat i ett liknande fall — ett avgörande som väckte viss indignation inte bara i poliskretsar — men sedan dess hade en omformulerad lagregel tillkommit 2001, något som HD:s majoritet ansåg medföra en viss förskjutning av praxis. Ändå ansågs tydligen plenum krävas för en ändrad ståndpunkt. — Samtidigt framhöll domstolen att mer än annars måste krävas för kränkningsersättning när det gällde reaktioner i anslutning till ett polisingripande där polismannen använt våld. (Jfr även de tidigare avgörandena RH 2003:34 (=RFS 2003:59) och RH 2005:53.) I RH 2005:17 utgick kränkningsersättning till en polis vid våld mot tjänsteman (spark i ansiktet).s. 562