Stycket

8.1.4. Skadestånd vid myndighetsutövning m.m. NJA 2005 s. 462 framstår som en viktig nyhet i svensk rätt. I målet ålade HD staten skadeståndsansvar enligt 3 kap. 2 § SkL på grund av en kränkning av Europakonventionen. Det hade gått omkring sju år från det att en tilltalad kallats till polisförhör på grund av påstådda förmögenhetsbrott tills tingsrättens friande dom i målet vann laga kraft, dröjsmålet berodde närmast på interna förhållanden inom åklagarmyndigheten. HD konstaterade att den skadelidandes rätt att enligt art. 6.1 Europakonventionen få vissa anklagelser mot honom prövade inom skälig tid hade kränkts; Det obefogade dröjsmålet ansågs ha pågått under två år. Domstolen hänvisade till art. 13 i konventionen, som föreskriver att var och en vars i konventionen angivna fri- och rättigheter kränkts skall ha tillgång till ett effektivt rättsmedel inför en nationell myndighet. Ett sådant rättsmedel behövde inte nödvändigtvis resultera i ekonomisk gottgörelse; här nämnde HD bl.a. NJA 2003 s. 414, där vid bestämmande av påföljd för en tilltalad beaktats den kränkning som skett genom att inte rättegång hållits inom skälig tid. I det aktuella fallet, där åtalet mot den skadelidande helt ogillades, kunde dock inte något sådant ske. — Dennes rätt till skadestånd skulle i första hand prövas enligt SkL:s bestämmelser om det allmännas ansvar; härvid skulle dessa, i den utsträckning konventionen kunde anses ge anledning till detta, tolkas fördragskonformt, vilket kunde innebära att vissa i lagmotiv, praxis eller doktrin antagna begränsningar i tillämpningsområdet inte kom att upprätthållas (jfr NJA 2003 s. 217). — Efter att ha konstaterat att den skadelidande var berättigad till visst skadestånd för inkomstförlust, tog HD upp frågan om ersättning för ideell skada. Eftersom det inte visats någon kränkning som kunde knytas till ett brott enligt 1 kap. 3 § (nu 2 kap. 3 §) SkL, kunde inte någon ersättning omedelbart grundas på den lagen. HD framhöll emellertid Europadomstolens praxis att med stöd av art. 41 i konventionen normalt döma ut ersättning för renodlad ideell skada vid kränkning av rätten enligt art. 6.1 till prövning inom skälig tid. Förpliktelsen enligt art. 13 att tillhandahålla ett effektivt nationellt rättsmedel kunde visserligen här tillgodoses genom möjligheten till ersättning för inkomstförlust, men fall kunde uppkomma där grund för sådan ersättning inte förelåg och inte heller annat rättsmedel fanns i svensk rätt; om den skadelidande då stod utan rättsmedel kunde detta innebära ett konventionsbrott. Även om ideellt skadestånd för kränkning ansetts fordra särskilt lagstöd, återgick denna princip inte på någon uttrycklig lagregel. Mot bakgrund av Europadomstolens nämnda praxis och avgörandet NJA 2003 s. 414 fann HD övervägande skäl tala för att ideellt skadestånd skulle kunna dömas ut också av svensk domstol, och en naturlig utgångspunkt var då just Europadomstolens praxis. Trots att den skadelidande samtidigt fick ersättning för inkomstförlust tillerkändes han 100 000 kr som ersättning för ideell skada.s. 556