Se t.ex. NJA 2003 s. 390, där Högsta domstolen fann att staten inte kunde utkräva brottsligt undandragen skatt genom att framställa ett skadeståndsanspråk i brottmålet rörande skattebrott. De skadeståndsrättsliga kriterierna var emellertid uppfyllda i fallet.
Hänvisas från p. 1 (s. 487)
1.Inledning Det rättspolitiska stödet för en allmän princip av det slag som här behandlas tycks alltså vagt. Men vilka rättspolitiska argument kan anföras för eller emot en sådan här princip? Här skall en något svepande rättspolitisk argumentationsgenomgång företas. Förtroendet för rättsordningen Det mest grundläggande argumentet för en princip om att skadeståndsrätten inte skyddar brottsliga intressen är nog i allmänhet att en sådan inställning kan motiveras av ett allmänt (i bemärkelsen ”samhälleligt”, inte ”generellt”) intresse av att upprätthålla förtroendet för rättsordningen, eller något liknande. Det kan dra ett löjets skimmer över skadeståndsrätten om brottslingar kan få skadestånd för att deras intresse av att t.ex. nyttja stulen egendom har kränkts. Men påverkas verkligen förtroendet för rättsordningen av en sådan skadeståndsrättslig ordning? Det är väl i vart fall ett påstående som kräver något stöd för att tas på allvar. Som rättspolitiskt argument är det därtill tämligen intetsägande utan stöd i djupare överväganden. Varför skall just brottslingar i dessa fall behandlas så styvmoderligt av rättsordningen när de i andra fall omfattas av den samma? Med andra ord: Hur skall den rättspolitiska grunden för inställningen närmare specificeras? Betydelsen av skadeståndsrättens grundnorm I det mål som nu beviljats prövningstillstånd i Högsta domstolen var, som redan framhållits, hovrättens inställning att pactum turpeprincipen inte var tillämplig på en utomobligatorisk situation och att det inte heller i övrigt fanns ”lagligt stöd för att avvisa eller ogilla skadeståndsanspråket”. Denna argumentation återspeglar på ett sätt den uppdelning som ovan gjordes av olika typer av normer. Hovrättens dom kan nämligen bara förstås mot bakgrund av en grundläggande norm som innebär att skadeståndsskyldighet föreligger när de grundläggande rekvisiten är för handen (här av hovrätten definierade som rekvisiten: brottslig handling — adekvat orsakssamband — ren förmögenhetsskada) för det fall det inte finns något som motiverar ett undantag. Nu kan det kanske hävdas att detta följer redan av just det faktum att rekvisiten var uppfyllda. Men att de skadeståndsrättsliga rekvisiten är uppfyllda är inte tillräckligt för att motivera att ett skadeståndsansvar skall föreligga i en situation som denna. Det förekommer ju att skadeståndsrättsliga rekvisit är uppfyllda utan att skadeståndsrätt föreligger. En god förklaring av ett avgörande fordrar således även att avgörandet ses mot bakgrunden av ett antagande om att det finns en bakomliggande grundläggande norm som tillhandahåller en slags presumtion för ansvar, när rekvisiten är uppfyllda. En sådan presumtion lägger, menar jag, bevisbördan för en princip som ”brottslingar förtjänar inte skadeståndsrättens skydd” på den som påstår att en sådan princip bör gälla. En sådan argumentation medför alltså att om det finns lika goda argument för och emot en princip av detta slag så är det rimligare att utgå från att skadeståndsrätten gäller även i dessa situationer. Gränsdragningsproblem Vidare: För det fall rättsordningen skulle ställa upp en allmän princip om att brottsliga intressen inte omfattas av skadeståndsrättens skydd framstår gränsdragningsproblemen som uppenbara. I vilken utsträckning skall en skadevållare kunna framhålla den skadelidandes tidigare brottslighet som grund för ansvarsfrihet? Kan en A som skadar B:s egendom undkomma ansvar under argumentet att B tidigare försörjt sig genom s.k. svartarbete? Vilket samband mellan skadan och den tidigare brottsligheten skall krävas för att principen skall kunna aktualiseras? Och hur länge skall en brottsling befinna sig i något slags skadeståndsrättslig karantän?s. 487