Rättspolitiska reflektioner

1.Inledning Det rättspolitiska stödet för en allmän princip av det slag som här behandlas tycks alltså vagt. Men vilka rättspolitiska argument kan anföras för eller emot en sådan här princip? Här skall en något svepande rättspolitisk argumentationsgenomgång företas. Förtroendet för rättsordningen Det mest grundläggande argumentet för en princip om att skadeståndsrätten inte skyddar brottsliga intressen är nog i allmänhet att en sådan inställning kan motiveras av ett allmänt (i bemärkelsen ”samhälleligt”, inte ”generellt”) intresse av att upprätthålla förtroendet för rättsordningen, eller något liknande. Det kan dra ett löjets skimmer över skadeståndsrätten om brottslingar kan få skadestånd för att deras intresse av att t.ex. nyttja stulen egendom har kränkts. Men påverkas verkligen förtroendet för rättsordningen av en sådan skadeståndsrättslig ordning? Det är väl i vart fall ett påstående som kräver något stöd för att tas på allvar. Som rättspolitiskt argument är det därtill tämligen intetsägande utan stöd i djupare överväganden. Varför skall just brottslingar i dessa fall behandlas så styvmoderligt av rättsordningen när de i andra fall omfattas av den samma? Med andra ord: Hur skall den rättspolitiska grunden för inställningen närmare specificeras? Betydelsen av skadeståndsrättens grundnorm I det mål som nu beviljats prövningstillstånd i Högsta domstolen var, som redan framhållits, hovrättens inställning att pactum turpeprincipen inte var tillämplig på en utomobligatorisk situation och att det inte heller i övrigt fanns ”lagligt stöd för att avvisa eller ogilla skadeståndsanspråket”. Denna argumentation återspeglar på ett sätt den uppdelning som ovan gjordes av olika typer av normer. Hovrättens dom kan nämligen bara förstås mot bakgrund av en grundläggande norm som innebär att skadeståndsskyldighet föreligger när de grundläggande rekvisiten är för handen (här av hovrätten definierade som rekvisiten: brottslig handling — adekvat orsakssamband — ren förmögenhetsskada) för det fall det inte finns något som motiverar ett undantag. Nu kan det kanske hävdas att detta följer redan av just det faktum att rekvisiten var uppfyllda. Men att de skadeståndsrättsliga rekvisiten är uppfyllda är inte tillräckligt för att motivera att ett skadeståndsansvar skall föreligga i en situation som denna. Det förekommer ju att skadeståndsrättsliga rekvisit är uppfyllda utan att skadeståndsrätt föreligger. En god förklaring av ett avgörande fordrar således även att avgörandet ses mot bakgrunden av ett antagande om att det finns en bakomliggande grundläggande norm som tillhandahåller en slags presumtion för ansvar, när rekvisiten är uppfyllda. En sådan presumtion lägger, menar jag, bevisbördan för en princip som ”brottslingar förtjänar inte skadeståndsrättens skydd” på den som påstår att en sådan princip bör gälla. En sådan argumentation medför alltså att om det finns lika goda argument för och emot en princip av detta slag så är det rimligare att utgå från att skadeståndsrätten gäller även i dessa situationer. Gränsdragningsproblem Vidare: För det fall rättsordningen skulle ställa upp en allmän princip om att brottsliga intressen inte omfattas av skadeståndsrättens skydd framstår gränsdragningsproblemen som uppenbara. I vilken utsträckning skall en skadevållare kunna framhålla den skadelidandes tidigare brottslighet som grund för ansvarsfrihet? Kan en A som skadar B:s egendom undkomma ansvar under argumentet att B tidigare försörjt sig genom s.k. svartarbete? Vilket samband mellan skadan och den tidigare brottsligheten skall krävas för att principen skall kunna aktualiseras? Och hur länge skall en brottsling befinna sig i något slags skadeståndsrättslig karantän?s. 487

2.Det är naturligtvis inte några nyheter för skadeståndsrätten att behöva utföra svåra gränsdragningsbedömningar, t.ex. inom ramen för sambandsbedömningar. Men den gränsdragningsproblematik som skulle aktualiseras om en sådan här skisserad grundprincip skulle kunna anses giltig framstår som särskilt svåra. Någon traditionell adekvansbedömning torde t.ex. inte kunna appliceras för dessa fall — det är svårt att se hur t.ex. en förutsebarhetsbedömning kan användas för att begränsa principens innebörd. Det tycks med andra ord som en grundprincip av det diskuterade slaget riskerar leda till en betydande rättsosäkerhet, i de fall där den skadelidande själv tidigare agerat brottsligt. Konsekvenser för den ursprungliga ägaren Ett rättspolitiskt argument som kan tala för en rätt till skadestånd i dessa situationer är att en motsatt ordning — där skadestånd alltså skulle vara uteslutet p.g.a. den tidigare brottsliga gärningen — medför risker för att en ursprunglig ägare kan bli drabbad på ett negativt sätt. Säg att A har stulit egendom från Ä, och sedan själv blir rånad av B, som vid rånet tillgriper Ä:s egendom. Vad kan det ge för konsekvenser för Ä om A skulle vara förhindrad att erhålla skadestånd från B?s. 489

3.Till att börja med kan konstateras att frågeställningen ger upphov till ett flertal tämligen komplicerade skadeståndsrättsliga ställningstaganden. Vad är det för typ av skada som Ä kan drabbas av? Svaret beror på vad det är för typ av egendom som tillgreppet avser. Är det en sak, säg en tavla eller en cykel, som A stulit från ägaren så innebär stölden en sakskada (och det samma gäller för övrigt även om egendomen inte stulits utan bara förfogats tillfälligt på ett sätt som hindrar ägaren från att utöva sin besittning). Kan ägaren i en sådan situation begära ersättning direkt från B, som tagit egendomen från första tjuven A?s. 489

4.En förutsättning för ett sådant slut är att skadan inte kan anses ”färdig” redan när A stal saken. Är skadan på detta sätt redan färdig vid det första brottet så är skadeståndsskyldighet för B utesluten gentemot ägaren — B har i sådana fall helt enkelt inte orsakat ägaren någon skada. Det kan nog allmänt sett sägas vara svårt att avgöra när en skada skall anses färdig i situationer liknande dessa. Liknande frågor har aktualiserats i ett flertal fall som rör just skadeståndsansvar för hälare gentemot ägare av egendom där hälare i vissa fall har ansetts skadeståndsskyldig gentemot ägaren av egendomen. I andra situationer har emellertid domstolarna ansett att sambandet mellan skadan och häleribrottet varit för svagt och ansvar har därmed uteslutits med något slags adekvansliknande argumentation. Gränsdragningen rörande vilka förfoganden som kan ge upphov till ansvar är således inte klar. För det fall hälaren har kunnat visa att egendomen var skadad i mer konkret bemärkelse (fysiskt skadad) redan när hon fick egendomen i sin besittning, har skadeståndansvar kunnat undvikas men bevisbördan härför ligger på hälaren. Mot bakgrund av dessa iakttagelser torde således ägaren i vårt exempel i allmänhet kunna erhålla skadestånd även från B, även om skadeståndsansvar i vissa situationer undantagsvis kan undvikas om orsakssambandet mellan B:s handlande och skadan anses alltför uttunnat.s. 489

5.Vad gäller då om det är pengar som stulits från ägaren? Det tycks inte vara helt klart huruvida stulna pengar skall betraktas som en sakskada eller en förmögenhetsskada. Klassificeringen kan få betydelse för möjligheten att erhålla skadestånd. Är förlusten av pengar att betrakta som en förmögenhetsskada (vilket hovrätten ansåg i det ovan diskuterade fallet med tillgreppet från knarklangaren) så kan det vara svårt för en ursprunglig ägare att få ersättning från den tillkommande tjuven. Dessvärre så kan en ytterligare komplikation härvid inträffa på så vis att formen för den senare tjuvens tillgrepp kan påverka klassificeringen av skadan. Har den senare tjuven (B) tillgripit pengarna från den tidigare tjuven (A) på ett sätt som medför en personskada för A så torde förlusten av pengarna vara att betrakta som en förmögenhetsskada, men inte en ren förmögenhetsskada — eftersom skadan hänger samman med en personskada (jfr SkL 1:2). Nu spelar det i och för sig inte någon avgörande roll för ersättningsskyldigheten i dessa fall eftersom även rena förmögenhetsskador ersätts om de orsakats genom en brottslig handling. Men det spelar roll för ägaren. För B har inte genom brott orsakat ägaren någon personskada i exemplet. B har begått ett brott mot A som har orsakat A en personskada, men det tycks vara att tänja på begreppsbildningen ordentligt om denna brottslighet även skall anses i detta fall omfatta relationen till ägaren. Brottet är ju inte begånget mot ägaren. Eller?s. 490

6.Klassificeringen spelar även en roll om vi varierar exemplet på så sätt att B inte anses ha agerat brottsligt, men däremot vårdslöst. Säg att B är hemma hos tjuven A och i ett tillstånd av drogpåverkan vårdslöst bränner upp A:s gömma med stulna pengar. Är de förstörda sedlarna att betrakta som en förmögenhetsskada så är det en ren förmögenhetsskada som över huvud taget inte torde vara ersättningsgill för A. Säg nu att ägaren av pengarna begär skadestånd från såväl A som B. Om A har brottsligt tillgripit pengarna så är hon självklart skadeståndsskyldig gentemot ägaren. Men A kanske inte har några pengar kvar. Kan ägaren få skadestånd från B? I princip inte. För det fall skadan inte ansågs färdig redan vid stölden så blir skadan som inträffar vid det senare tillfället att betrakta som en tredjemansskada som B orsakar ägaren. Sådana tredjemansskador är som bekant i allmänhet inte ersättningsgilla. I en sådan situation kan alltså ägaren ha svårigheter att erhålla ersättning från vare sig A eller B. Om A däremot skulle ha rätt att i en sådan situation erhålla skadestånd från B kan ägaren hålla sig framme och begära skadestånd från A, men det förutsätter att de uppbrända pengarna betraktas som en sakskada och inte en ren förmögenhetsskada.s. 491

7.Det för oss över till ett alternativt förhållningssätt enligt vilket pengarna inte betraktas som en ”förmögenhet” utan som en ”sak”. I ett sådant fall så kan förmodligen ägaren begära ersättning från såväl en culpös B, som tjuven A. Det samma gäller om B inte varit culpös utan brottsligt tillgripit pengarna från A. Men även här kan komplikationer uppstå om inte A ges rätt att begära skadestånd från B. Den praktiska möjligheten att få skadestånd kan nämligen bli begränsad i de situationer där den senare brottsligheten blir föremål för rättegång innan den tidigare brottsligheten. Säg att B döms för brottet som hon begått mot A, men att A inte ges rätt till skadestånd. I en senare rättegång mot A så kan målsägandens, ägarens, rätt till skadestånd drabbas genom att A helt enkelt inte har några pengar. Kan A i en sådan situation yrka skadestånd från B — i den senare rättegången? En sådan möjlighet kan vara förhindrad av processuella reglerna. (Om pengarna förverkats kan ägaren i vissa fall erhålla skadestånd från staten, se vidare nedan.)s. 491

8.Denna lilla utflykt i den skadeståndsrättsliga begreppsbildningen illustrerar ett problem som exempelvis Jan Kleineman framhållit tidigare, nämligen att begreppsbildningen inte bör tillåtas låsa den skadeståndsrättsliga argumentationen i alltför hög grad eftersom det kan leda till oönskade effekter. Dessa problem accentueras för det fall en allmän princip om att brottslingar inte har rätt till skadeståndsrättens skydd. Frågeställningen om huruvida en brottsling skall ha rätt till skadestånd t.ex. när hennes brottsligt åtkomna egendom stjäls bör lämpligen konfronteras genom en öppen rättspolitisk argumentation, snarare än genom begreppsanalys. Preventionsargument En annan typ av argumentation som kan vara relevant i sammanhanget är preventionsargument. Nu är jag i och för sig allmänt skeptisk mot preventionsargument i skadeståndsrätten. Min empiriska hypotes är att det enbart i undantagsfall som skadeståndssanktionen hindrar människor från att utsätta andra för otillåtna risker (även om det i och för sig säkert kan finnas undantag för särskilda branscher etc.). Men att även skadeståndsrätten kan inverka styrande på människors beteende i vissa situationer tror jag inte att det finns anledning att betvivla.s. 492

9.Vad är det för signal som rättsordningen sänder ut om skadeståndsansvar i de situationer som här diskuteras skulle vara utesluten. Jo, signalen att det ur skadeståndsrättslig synvinkel är fritt fram att tillgripa egendom så länge inte en ursprunglig ägare känner till den senare brottsligheten och därvid framställer något krav. Stjäl jag egendom från en tjuv eller en hälare och åtalas för brottet så är min prognos för att den ursprungliga ägaren inte skall uppmärksamma brottmålet nog ofta ganska god, särskilt om det gäller mer generisk egendom (elektronik, cyklar, vanligare smycken, etc.) och då behöver jag alltså inte riskera att behöva utge skadestånd för egendomens värde till någon. Det gör att tillgreppsbrott mot brottslingar framstår som en potentiellt lukrativ nisch för den cyniska brottslingen som inte låter sig avskräckas av straffrättsliga påföljder. Särskilt om förverkande Nu kan möjligen sådan cynism motverkas genom reglerna om förverkande (BrB 36 kap.). Men förverkandemöjligheten bör utvärderas mot bakgrund av de reflektioner som ovan gjordes rörande vilka konsekvenser för den ursprungliga ägaren som kan uppstå för det fall brottsliga intressen faller utanför skadeståndsrätten. För om egendomen förverkas finns det naturligtvis en uppenbar risk att egendomen undandras från den ursprungliga ägaren som får kännedom om vad som skett. Det finns därför en särskild regel i BrB 36 kap, 1 a §, som föreskriver att vid ”bedömningen av om det är uppenbart oskäligt att förklara utbyte av brott förverkat skall bland andra omständigheter beaktas om det finns anledning att anta att skadeståndsskyldighet i anledning av brottet kommer att åläggas eller annars bli fullgjord”. Vidare finns det en särskild ersättningsskyldighet för staten reglerad i 36 kap. 17 § för det fall ett förverkande drabbar en enskild (som en ägare i vårt fall). Det kan ju härigenom framstå som att en ägare är helgarderad vad gäller förluster till följd av förverkande: Domstolen skall beakta ägarens intresse vid skälighetsbedömningen om ägaren finns med i bedömningen vid prövningen av förverkandet och i andra fall så kan ägaren erhålla skadestånd från staten för den skada som hon orsakats genom förverkandet. Det framstår dock som att lösningen kan medföra vissa praktiska problem. Säg att B stjäl en vas från tjuven A, som A i sin tur stulit från ägaren Ä. B fälls till ansvar, det konstateras att A inte har rätt till vasen och den förverkas. Därefter åtalas A för stölden mot Ä. Är Ä i en sådan situation förhindrad att begära skadestånd från A, som ju redan blivit av med egendomen i den tidigare rättegången? Sammanfattning En rättspolitisk genomgång av det slag som ovan genomförts ger vid handen att det finns goda skäl som talar emot att ställa upp en princip om att brottsliga intressen faller utanför skadeståndsrättens skydd. Mot bakgrund av att även det positivrättsliga stödet tycktes svagt så framstår det alltså som att det inte är rimligt att ställa upp en allmän princip av sådant slag. Men innan vi går så långt som att dödförklara principer skall ytterligare en variation på temat skall göras. Kan det finnas skäl att tillmäta komparativrättsligt grundade förslag en betydelse i sammanhanget?s. 492