Dessutom finns det tecken på att domstolarna blivit mer benägna att pröva tvister om avtal och betrakta dem som giltiga, även där dessa avtal hänger ihop med brottslig verksamhet, åtminstone när det finns skäl som talar för att upprätthålla avtalet. Se härvid NJA 2002 s. 322 och, om fallet, Jan Kleineman, ”Svarta pengar” i Högsta domstolen, JT 2002/03, s. 646 ff.
Hänvisas från p. 13 (s. 486)
13.Det tycks således svårt att finna stöd i någon obehörig vinst-lära för att stödja en princip om att brottslingar inte förtjänar skadeståndsrättens skydd. Dessutom så passar egentligen en obehörig vinstargumentation dåligt in på många av de situationer som kan uppstå under den allmänna princip som här står i fokus. Möjligen kan man säga att en knarklangare som får tillbaka ”sina” pengar från en rånare gör en obehörig vinst, även om det tycks krystat att säga att det är skadeståndet som berikar knarklangaren. Snarare så var det väl den tidigare brottsligheten som berikade henne och något ”nytt” berikande orsakas knappast inte genom de därefter inträffade händelserna. Och om man breddar frågeställningen en aning till att även inkludera situationer där tjuvar stjäl från andra tjuvar, och liknande, så ser man vilket trubbigt verktyg en obehörig vinst-argumentation är i dessa fall. För om skadeståndsrätten inte medger att den första tjuven erhåller skadestånd från den andra tjuven på grund av obehörig vinst, så kommer det ju i stället att bli den senare tjuven som gör en vinst! (Se dock nedan om förverkande.) Analogier från avtalsrätten På avtalsrättens område känns tematiken kring ex turpi causa non oritur actio måhända igen från diskussionen om s.k. pactum turpe. ”Pactum turpe” är ett avtal som föreskriver prestationer som står i strid med författning eller i vart fall goda seder (eller god ”moral”). Den traditionella uppfattningen är att ett sådant avtal är ogiltigt och att en tvist rörande ett sådant avtal kanske till och med skall avvisas. Men pactum turpe-diskussionen kan inte överföras på skadeståndsrättens område, eftersom den intimt hänger samman med dess obligationsrättsliga kontext: Pactum turpe tar ju sikte på situationen där båda parterna medvetet ingår ett avtal med otillåtet syfte. De rättspolitiska skäl som kan tala för pactum turpe som ogiltighetsgrund låter sig således inte, i vart fall inte utan närmare argumentation, överföras till en utomobligatorisk kontext. Avtalsrättsliga analogier kan således svårligen tala för en allmän princip om att brottsliga intressen faller utanför skadeståndsrättens skydd. Några slutsatser För att summera dessa nedslag så kan vi konstatera att skadeståndsrätten idag inte sällan medger att brottslingar erhåller skadestånd även om deras skador uppstår i samband med brottsligheten. Några nedslag i de områden av obligationsrätten där det framstår mest sannolikt att det skulle gå att finna stöd för analogier har inte heller givit särskilt gott stöd för en allmän princip av det aktuella slaget, särskilt inte mot bakgrund av de iakttagelser som gjort i skadeståndsrätten. Men finns det kanske andra skäl som talar för att en sådan här princip borde anses gälla? Vad kan de lege ferenda anföras för (eller emot) principen att brottslingar inte förtjänar skadeståndsrättens skydd?s. 486