Se t.ex. mål C-124/97, Läärä, p. 14 och 35, samt RÅ 2004 ref. 95 s. 497 f. med fler hänvisningar.
Hänvisas från p. 12 (s. 430)
12.När Regeringsrätten tar ställning i den här delen låter det snarast som någon slags börda ligger på klaganden. Regeringsrätten säger nämligen så här: Även om myndigheternas överseende med spelbolagens stundom aggressiva marknadsföring kan så tvivel om det egentliga syftet, finner Regeringsrätten inte att denna omständighet utgör tillräckligt skäl för påståendet, att det huvudsakliga ändamålet med den svenska lotteriregleringen är att berika staten och statsunderstödda verksamheter. Det finns tvivel, men det räcker inte. Låter inte det som att klaganden skall ”visa” att det egentliga syftet med lagen är ett annat än det påstådda? Det intrycket förstärks när Regeringsrätten kommenterar de av klaganden påvisade bristerna i tillsynen av spelverksamheten. Regeringsrätten anför att de konstaterade ofullkomligheterna i kontrollen inte ”i sig visar, att den svenska regleringen och dess tillämpning har ett annat syfte än det angivna”. Men det man i det här sammanhanget också bör observera är att Regeringsrätten tidigare slagit fast att det står klart att de uppgivna huvudsyftena med den svenska lotteriregleringen ligger helt i linje med vad EG-domstolen angett som godtagbara skäl. Att i det läget lägga bördan på klaganden att ”visa” att de reella syftena är andra än de uppgivna förefaller inte orimligt. Så gör EG-domstolen i t.ex. Läärä: Att spelen i fråga inte är helt förbjudna är, i motsats till vad klagandena i målet vid den nationella domstolen har hävdat, inte tillräckligt för att visa att det faktiska syftet med den nationella lagstiftningen inte är att förverkliga de skäl med hänsyn till allmänintresset som den påstås eftersträva och som skall betraktas i sin helhet. /…/ Till bilden hör att den nationella lagstiftaren enligt EG-domstolen har ett utrymme för skönsmässiga bedömningar när det gäller att fastställa vad som krävs för att skydda spelarna och bevara ordningen i samhället. Lagstiftarens valmöjlighet gör att intensiteten i domstolskontrollen minskar (vilket vi återkommer till nedan vid not 98).s. 430