MD 2003:5 s. 108.
Hänvisas från p. 9 (s. 429)
9.KO menade att frågan om folkhälsomålet kunde uppnås med mindre ingripande åtgärder (än förbudet i dess dåvarande utformning) var ”en rättsfråga som inte kan lösas med hjälp av bevisbörderegler”. I enlighet med principen om att domstolen känner lagen ankom det enligt KO på Marknadsdomstolen att ta ställning till frågan med ledning av det material som hade presenterats av parterna i målet. Marknadsdomstolen kom fram till att förbudet — när skyddssyftet ställs mot förbudets betydelse som handelshinder — måste betecknas som alltför långtgående och därmed oproportionerligt i EGrättslig mening. Domen baseras emellertid inte på något resonemang om bevisbörda, utan domstolen gör — för att citera Bernitz — ”i linje med svensk rättstradition … en självständig bedömning i sak på grundval av det i målet tillgängliga faktamaterialet”.s. 429