Stycket

38.Som ovan sagts innebär den teleologiska metoden att rättstillämparen först tolkar och sedan gör en hypotetisk tillämpning av lagen på den klara situationen. På detta sätt får man, enligt Ekelöf, fram ändamålet med den ifrågavarande materiella regeln. Detta ändamål används sedan som ett avgörande kriterium i de oklara fallen, dvs. man kontrollerar att ett utdömande av rättsföljden i dessa får samma eller väsentligen likadana effekter (konsekvenser) som i de klara fallen. Detta hypotetiska prov innebär alltså att man ser vilka verkningar som ett utdömande av rättsföljden skulle innebära och ställer dessa mot lagens ändamål, såsom man antagit att detta är eller bör vara. Slutsatsen av detta är att man måste utreda konsekvenserna av rättsföljderna vid användningen av ändamålsteorin. Frågan om det finns utrymme för en konsekvensteori vid sidan av en ändamålsteori beror helt och hållet på hur man definierar konsekvensteorin (och ändamålsteorin). En vid definition innebär att man ser på samhälleliga konsekvenser av en viss tillämpning, en snäv tillämpning att man bara ser på konsekvenser för parterna. Det synes mig som om Heuman i huvudsak, dock inte uteslutande, använder en smal definition av konsekvensteorin, men han är inte tydlig på denna punkt. XXIII På s. 469 ff. diskuterar Heuman Ekelöfs påstående att den part som påstår den största avvikelsen från en dispositiv regel bär bevisbördan för sitt påstående. Han säger att om ena parten påstår en kredittid på tio månader och den andra parten en kredittid på fyra månader det rör sig om två olika rättsfakta och att vardera parten har bevisbördan för sitt påstående. Kan inte någon av parterna fullgöra sin bevisbörda skall enligt Heuman den dispositiva regeln följas. Ett liknande exempel diskuterar Heuman strax innan samt på s. 478 som handlar om missbruksteorier. Där tar Heuman upp fallet NJA 2001 s. 177 där det slås fast att köparen är bevisskyldig för att fast pris avtalats, raka motsatsen till den princip som gällde tidigare. Heuman säger att strävande att förebygga missbruk sannolikt var ett skäl till att bevisbördan lades på köparen, som eljest skulle med orätt kunna hävda att avtal träffats om bestämt pris. Enligt Heuman skapar den nya bevisbörderegeln inga missbruksmöjligheter. Kan säljaren inte styrka att avtal träffats om bestämt högt pris och kan inte heller köparen bevisa att parterna varit överens om ett visst lågt pris kommer priset att bestämmas enligt lagens regel, dvs. vad som är skäligt. ”Då fastställs priset på ett neutralt sätt utan att någon av parterna missgynnas.”s. 363