Stycket

34.Med hänsyn till det anförda kan jag således inte dela Heumans uppfattning att NJA 1984 s. 501 strider mot Ekelöfs ändamålsteori. XIX På s. 166 ff. behandlar Heuman bevissäkringsteorier. Han säger att Ekelöf inte har genomfört någon systematisk undersökning av bevissäkringsteorin, vilket enligt Heuman kan förklaras av att Ekelöfs bevisbördelära väsentligen grundas på en annan teori av materiellrättslig art. Det bör här i rättvisans namn understrykas att Ekelöfs ändamålsteori tar sikte på sådana situationer där det varken av lag eller rättspraxis framgår hur bevisbördan bör fördelas, dvs. de oklara fallen. Han gör inte anspråk på att hans ändamålsteori alltid skall tillämpas. I själva verket blir det ganska få fall där den får utrymme. Vidare kan det ju hända att bevissäkring och ändamålsresonemang sammanfaller eller att de uppfyller två generella ändamål. Det sistnämnda påpekar också Heuman. Jag skulle tro att de ofta gör det. Är något svårbevisat kan det vara svårt att hävda att den part som har stora bevissvårigheter bör bära bevisbördan. Oavsett vilket ändamål lagen har blir i sådana fall tillämpningen inte tillfredsställande. Bevissäkring är således knappast något som är oförenligt med varken ändamålsteorier, materiella teorier, rättskydd eller stabilitet. Sådana överväganden kommer helt enkelt i skymundan om det kan konstateras att en part i vissa mål typiskt sett har stora bevissvårigheter. På detta sätt är nog bevissäkringssteorin den minst kontroversiella och den av domstolarna mest åberopade. XX Jag kommer i det följande att begränsa mig till några generella problemställningar som har med bevissäkring att gör. Heuman menar att beviskravet bör sättas i relation till bevissäkringsförutsättningar så att dess tillämpning kan bidra till att målen får en materiellt riktig utgång. Det verkar som om Heuman här likställer svårigheter med att säkerställa utredning med svårigheter att säkra bevisning och att bevissäkringsproblem därför uppkommer vid bristande robusthet. Bristande robusthet skall enligt Heuman beaktas inom ramen för bevisvärderingen i vissa fall och i andra fall ha betydelse för hur bevisbördan placeras. Hur Heuman drar gränsen framgår inte klart. Påståendet väcker frågan vilken skillnaden är eller hur förhållandet är mellan parts utredningsskyldighet och bevissäkringsskyldighet. Det verkar som om Heuman vill beakta utredningsbrister inom ramen för bevisvärderingen om part varit mer eller mindre försumlig. Heuman beskriver, som framgått, bevisvärdering som en kunskapsteoretisk verksamhet. Mot denna bakgrund förstår jag inte hur han menar att man kan göra ett avdrag på bevisvärdet av det skälet att en part har försummat att skaffa fram utredning som han hade kunnat skaffa fram. Reduceringen av bevisvärdet kommer ju i så fall att bero på att parten handlat mer eller mindre klandervärt. Därigenom blir bevisvärderingen normativ och inte kunskapsteoretisk.s. 360