Stycket

33.Att bevisbördan läggs på försäkringstagaren i NJA 1984 s. 501 betyder enligt min mening att försäkringskollektivets (premieargumentet) intressen prioriteras. Detta innebär nämligen att man får bort svagt grundade anspråk och — framför allt — sådana som bygger på bedrägerier. Jag kan inte se annat än att detta gynnar försäkringskollektivet. Att detta sedan sammanfaller med allmänna principer för bevisbördans fördelning är en annan sak. Heuman menar emellertid att premieargumentet inte kan ha varit orsaken till att bevisbördan lades på försäkringstagaren eftersom det redan beaktats vid bestämmandet av beviskravet, varvid ändamålet att skydda kollektivet tillmättes en relativt sett mindre betydelse. Heuman drar slutsatsen att detta avgörande inte stämmer med Ekelöfs ändamålsteori. Enligt min mening är ett grundläggande problem med den analys som Heuman gör att den bygger på en dikotomi som inte är möjlig att genomföra på ett tillfredsställande sätt, nämligen klassificeringen och indelningen av intressen i enskilda och allmänna. Ett annat problem är att Heuman inte skiljer mellan ändamålet med en regel och dess faktiska funktion eller effekt. Även om det skulle vara så, som Heuman säger, att försäkringstagaren inte gjordes bevisskyldig med hänsyn till det allmänna strävandet att uppnå kostnadseffektivitet inom försäkringsväsendet och att begränsa antalet försäkringsfall, blir detta, som redan framhållits ovan, en konsekvens av bevisbördan placeras på försäkringstagaren. Vid en analys av rättsfall måste hänsyn tas också till faktiska effekter av en viss tillämpning, oavsett vilka skäl som domstolen för fram. I annat fall kan analysen bli missvisande.s. 360