Stycket

30.Heuman undersöker sedan ett antal rättsfall från HD för att se om de stämmer med Ekelöfs materiella teori eller inte. Överlag har jag stora svårigheter att instämma i den argumentation som Heuman här för och detta skulle göra recensionen betydligt tyngre och längre om jag gick in på varje fall som han tar upp. Jag nöjer mig därför här med att ta upp tre fall och inleder med det försäkringsfall som han behandlar på s. 157 f. Rättsfallet NJA 1984 s. 501, är ett avgörande som visar att försäkringstagare bär bevisbördan för att ett försäkringsfall har inträffat, beviskravet är emellertid lågt eller innebär det rentav att överviktsprincipen tillämpas. Heuman säger att HD har lagt bevisbördan på försäkringstagaren, trots att domstolen prioriterat dennes intressen framför bolagets. Han säger att HD lyfte fram den enskilde försäkringstagarens skyddsintresse framför det ultimära ändamålet, nämligen försäkringstagarkollektivets intresse av att premierna hålls på en låg nivå. Heuman menar att avvägningen av försäkringstagarens och försäkringskollektivets intressen endast fick betydelse för beviskravet. Eftersom det allmänna intresset fått stå tillbaka för det enskilda intresset är avgörandet, enligt Heuman, oförenligt med Ekelöfs materiella teori. Rättsfallet innebär enligt Heuman ”inte att försäkringstagaren gjorts bevisskyldig av hänsyn till de allmänna strävandena att uppnå en kostnadseffektivitet inom försäkringsväsendet och att begränsa antalet försäkringsfall.” Han anser att fallet också är oförenligt med den materiella teori som bygger på en avvägning av parternas enskilda intressen. Skulle man fördela bevisbördan med ledning av parternas enskilda skyddsintressen skulle, enligt Heuman, ett beviskrav ha riktats mot bolaget. Avvägningsprincipen fick därför enligt Heuman betydelse endast för beviskravet.s. 358