Stycket

12.Det är emellertid mycket svårt att bedöma Heumans syn på kopplingen mellan tolkning och tillämpning och bevisbörda och beviskrav. Å ena sidan säger han att han inte förstår kopplingen, å andra sidan framgår det på flera ställen i framställningen att han själv gör kopplingen ifråga. På t.ex. s. 136 säger han att ”om en regel t.ex. har motiverats med långtgående hänsynstaganden till konsumentintressen kanske den bör tolkas restriktivt till nackdel för konsumenten då regeln redan enligt sin ordalydelse har en betydande räckvidd och medför betungande rättsverkningar för näringsidkaren. Vid tolkningen och bevisbördefördelningen kan man således kompensera näringsidkaren för att man under lagstiftningen drivit konsumentintressena så hårt.” Såvitt jag förstår är detta ett exempel just på det som Heuman säger sig inte förstå, dvs. hur betydelsen av en text kan få betydelse för bevisbörda och beviskrav. Vidare pekar Heuman på NJA 2001 s. 177, som enligt Heuman visar att kompensationstanken inte bara har betydelse för avtalstolkningen, utan också vid bedömningen av vilket beviskrav som skall riktas mot en part. I dessa exempel handlar det visserligen om kompensation och inte om att de materiella reglerna och bevisbördereglerna verkar i samma riktning, men Heuman kan rimligtvis inte mena att sammankoppling mellan tolkning, tillämpning och bevisbörda är godtagbar bara i ena riktningen.Senare nämner Heuman själv uttryckligen och klockrent att en restriktiv tolkning kan motivera ett högt beviskrav för den part som påstår att regeln skall tilllämpas. V Olivecronas ståndpunkter är viktiga för att förstå Ekelöfs ändamålsresonemang. Av denna anledning skall hans teorier närmare beröras i det följande.s. 347