1.I fallet Scania Finance France hade ett franskt bolag (Scania) stämt ett tyskt bolag (Rockinger) vid fransk domstol med krav på betalning av ett belopp. I enlighet med fransk lag delgavs stämningen genom att överlämnas till den lokala franska åklagarmyndigheten (”remise au parquet”). En tysk domstolstjänsteman fick i uppdrag att överlämna stämningsansökan till Rockinger, som emellertid motsatte sig överlämnandet bland annat därför att ansökan inte hade översatts till tyska. Därefter sändes stämningsansökan till Rockinger med post, men inte heller denna gång bifogades någon översättning.s. 864
2.Den franska domstolen förpliktade genom dom Rockinger, som inte hade gått i svaromål, att utge ett belopp till Scania. Vid verkställandet av denna dom i Tyskland uppkom och hänsköts till GD främst frågan huruvida hinder för erkännande förelåg enligt art. 27.2 i Brysselkonventionen jämförd med art. IV st. 1 i det till konventionen hörande protokollet. Enligt den förra bestämmelsen skall en dom inte erkännas, bland annat om den har meddelats mot en utebliven svarande som inte ”på rätt sätt” har delgetts stämningsansökan. I art. IV st. 1 i protokollet anges att domstolshandlingar som har upprättats i en konventionsstat och som skall delges någon i en annan konventionsstat skall översändas i enlighet med de konventioner som gäller mellan de berörda staterna.s. 864
3.I målet gjordes det från Scanias sida gällande att sistnämnda bestämmelse skall tolkas så att den syftar på samtliga delgivningssätt som föreskrivs i de berörda staternas nationella rätt, såvida användningen av dem inte är utesluten enligt tillämpliga konventioner.s. 864
4.Denna tolkning godtogs emellertid inte av GD. På anförda skäl fann GD att art. IV st. 1 i protokollet uttömmande anger på vilket sätt delgivningen får ske (bortsett från vad som stadgas i det i målet ej aktuella andra stycket av bestämmelsen), dvs. att delgivningen måste ske i enlighet med bestämmelserna i de konventioner som gäller mellan de berörda staterna.s. 865
5.Mellan Frankrike och Tyskland gällde 1965 års Haagkonvention om delgivning i utlandet av handlingar i mål och ärenden av civil eller kommersiell natur. I det aktuella fallet stod det därmed klart att denna konvention skulle tillämpas, närmare bestämt dess art. 15, vilken anger de villkor under vilka en stämningsansökan kan anses ha på rätt sätt delgetts eller översänts till en svarande som har hemvist utomlands och som inte går i svaromål. Det ankom på den hänskjutande nationella domstolen att pröva om dessa villkor var uppfyllda.s. 865
6.Av intresse i sammanhanget är att användning av delgivningsformen remise au parquet enligt hittills rådande uppfattning inte i och för sig är oförenlig med Haagkonventionen. Huruvida bristen på översättning av stämningsansökan i förening med svarandens vägran att ta emot handlingen stred mot konventionen kan inte med säkerhet bedömas på grundval av de i referatet lämnade uppgifterna. Klarare synes däremot vara att nämnda omständigheter skulle medföra att delgivningen stod i strid med EG:s numera gällande delgivningsförordning.s. 865
7.I ett annat hänseende synes rättsläget i ett fall som Scania Finance France ha ändrats genom tillkomsten av Bryssel I-förordningen. Enligt art. 34.2) i den förordningen skall en dom inte erkännas, om svaranden inte har delgivits stämningsansökan ”på ett lämpligt sätt för att kunna förbereda sitt svaromål.” Det är således inte längre fråga om en abstrakt bedömning huruvida delgivningen har skett ”på rätt sätt” enligt tillämpliga regler utan huruvida den konkret varit ägnad att sätta svaranden i stånd att förbereda sitt försvar. I fall där stämningsansökan inte är åtföljd av en översättning till mottagarlandets språk synes en så formulerad fråga ofta kräva ett nekande svar, oavsett innehållet i tillämpliga delgivningsregler.s. 865
8.Slutligen kan det sättas i fråga om delgivning genom remise au parquet — vilken förekommer inte bara i Frankrike utan bland annat också i Belgien och Nederländerna — i fall där svaranden är bosatt i en annan medlemsstat inte innefattar en sådan dold diskriminering på grund av medborgarskap som är förbjuden enligt art. 12 i EGfördraget. Ett spörsmål härom hade ställts i det här kommenterade rättsfallet, men GD fann sig inte behöva ta ställning till det.s. 865
9.I fallet Verdoliva hade en domstol i Nederländerna genom tredskodom förpliktat en i Italien bosatt person (V) att utge ett belopp till ett nederländskt bolag. En italiensk domstol förklarade denna dom verkställbar i Italien. V överklagade inte det beslutet, men i det härefter följande förfarandet för verkställighet av domen hävdade V att verkställighetsförklaringen inte hade delgetts honom, såsom förutsätts i art. 36 i Brysselkonventionen. Den italienska Corte suprema di cassazione ställde några frågor till GD, bland annat huruvida gäldenärens faktiska kännedom om verkställighetsförklaringen (det synes i målet ha varit ostridigt att V haft sådan kännedom) kunde ersätta kravet på delgivning enligt art. 36 och medföra att den där angivna fristen för överklagande börjar löpa.s. 866
10.GD konstaterade inledningsvis att de ställda frågorna inte kunde besvaras enbart utifrån ordalydelsen av art. 36, vilken inte innehåller vare sig någon definition av begreppet delgivning eller någon precisering av hur en giltig delgivning skall gå till (bortsett från fall där gäldenären har hemvist i en annan konventionsstat än den där verkställighetsförklaringen meddelades). Art. 36 måste i stället tolkas mot bakgrund av konventionens systematik och ändamål.s. 866
11.Härvid erinrade GD om art. 27.2 och art. 34.II, vilka innebär att en dom inte får erkännas eller verkställas i en annan konventionsstat om stämningsansökan inte har delgetts en utebliven svarande på rätt sätt och i så god tid att han har kunnat förbereda sitt svaromål. Vid tolkningen av art. 27.2 har GD slagit fast att en dom som meddelats mot en utebliven svarande inte får erkännas om stämningsansökan inte har delgetts svaranden på rätt sätt, även om denne senare har fått kännedom om domen och inte gjort bruk av sin rätt att söka ändring. Vidare framhöll GD att kravet på delgivning av en verkställighetsförklaring fyller dels en funktion som skydd för gäldenärens rätt till försvar, dels en bevisfunktion som gör det möjligt att exakt beräkna den frist för överklagande av förklaringen som föreskrivs i art. 36. Dessutom menade GD att detta krav på delgivning skulle riskera att urholkas, om gäldenärens kännedom om verkställighetsförklaringen ansågs tillräcklig för att uppfylla kravet. Sökanden skulle nämligen kunna frestas att inte använda sig av de föreskrivna sätten för regelrätt delgivning.s. 866
12.Slutsatsen blev att art. 36 skall tolkas så att det krävs en formell delgivning av verkställighetsförklaringen i enlighet med verkställighetslandets lag. Den omständigheten att gäldenären, i fall där delgivning inte har skett eller har skett på ett felaktigt sätt, likväl har kännedom om förklaringen är inte tillräcklig för att fristen i art. 36 skall börja löpa.s. 866
13.För V:s del innebar avgörandet tydligen att han fortfarande hade möjlighet att överklaga verkställighetsförklaringen, om förklaringen inte hade delgetts honom på rätt sätt enligt italiensk lag.s. 867
14.I det svenska rättsfallet NJA 2005 s. 642 hade ett svenskt bolag (Telia Sonera) genom en i England meddelade skiljedom förpliktats utge ett belopp till ett engelskt bolag (Hilcourt). Genom beslut av den engelska High Court of Justice förklarades skiljedomen verkställbar (i England) på samma sätt som en domstols dom. På ansökan av Hilcourt förklarade Svea hovrätt med stöd av Bryssel I-förordningen den engelska domstolens avgörande verkställbart i Sverige. Det beslutet vann laga kraft.s. 867
15.Härefter klagade Telia Sonera i HD över domvilla och yrkade med hänvisning till 59 kap. 1 § 1 st. 1 RB att HD skulle undanröja hovrättens beslut. Grunden för yrkandet var att den engelska domstolens avgörande avsåg ett skiljeförfarande, något som faller utanför Bryssel I-förordningens tillämpningsområde, se art. 1.2 d) i förordningen. Svea hovrätt hade därför inte varit behörig att ta upp Hilcourts ansökan till prövning och hade bort avvisa densamma.s. 867
16.HD uttalade emellertid att det enligt art. 39.1 och bilaga II till Bryssel I-förordningen ankom på Svea hovrätt att pröva om det fanns förutsättningar för att bifalla Hilcourts ansökan. Frågan om sådana förutsättningar förelåg utgjorde inte något spörsmål om rättegångshinder utan rörde själva saken. Då något rättegångshinder på grund av hovrättens bristande behörighet således inte förelegat, lämnades Telia Soneras talan utan bifall.s. 867
17.Mot HD:s beslut finns ingenting att invända. Något annat är att Telia Sonera torde ha haft rätt i sak: det engelska domstolsavgörandet avsåg ett skiljeförfarande, som enligt art. 1.2 d) föll utanför Bryssel Iförordningens tillämpningsområde. Svea hovrätt hade därför inte bort bifalla Hilcourts ansökan. Det korrekta förfarandet synes i stället ha varit att Hilcourt sökte få den engelska skiljedomen förklarad verkställbar i Sverige och att Svea hovrätt med stöd av 56 § lagen (1999:116) om skiljeförfarande fick pröva om förutsättningarna härför var uppfyllda.s. 867
18.Ännu ett svenskt fall är NJA 2006 s. 3. Där ansökte BL om förklaring att en av spansk domstol meddelad dom angående rättegångskostnader i en tvist mellan BL och LM (jämte en annan person) var verkställbar i Sverige. LM invände bland annat att den åberopade domen enligt spansk lag innebar en förpliktelse för honom att betala rättegångskostnaderna till den spanska domstolen och inte till BL. Denne hade därför inte någon rättslig grund för sin ansökan.s. 867
19.Med hänsyn till den tidpunkt då den spanska domen meddelats skulle frågan om verkställighetsprövning avgöras enligt Luganokonventionen. I för målet relevanta hänseenden skiljer sig denna konvention inte från vare sig Brysselkonventionen eller Bryssel Iförordningen. Oavsett KM:s invändningar beslöt Svea hovrätt, såväl i första som i andra instans, på anförda skäl att bifalla BL:s ansökan, såvitt den spanska domen avsåg förpliktande för LM. Beslutet undanröjdes emellertid av HD. I sin motivering framhöll HD att endast den som är berättigad till den prestation som verkställigheten avser är berättigad att ansöka om verkställighetsförklaring. Av de åberopade handlingarna framgick inte till vem betalning skulle ske. Parterna hade delade meningar om vad spansk rätt innebar på denna punkt. Den utredning som förebragts härom var otillräcklig. För att avgöra om BL var berättigad till rättegångskostnadsersättningen och därmed behörig att söka verkställighetsförklaring krävdes ytterligare utredning om innehållet i spansk rätt, vilken BL skulle beredas tillfälle att komma in med. Detta borde ske i hovrätten, varför målet återförvisades dit.s. 867