Stycket

25.I NJA 2003 s. 379 hade en skiljedomstol i Frankrike meddelat en skiljedom i en tvist mellan ett franskt och ett svenskt bolag. I skiljedomen ålades det svenska bolaget att betala en summa till det franska bolaget, som ansökte hos Svea hovrätt om att skiljedomen skulle förklaras vara verkställbar i Sverige. Till saken hör också att det inte förelåg något av båda parter undertecknat skiljeavtal, men skiljedomstolen hade prövat sin behörighet och kommit fram till att den var behörig på grund av bl.a. parternas tidigare mellanhavanden. Det svenska bolaget bestred verkställighetsansökan och förnekade existensen av en överenskommelse om skiljeförfarande. Såväl hovrätten som HD biföll icke desto mindre verkställighetsansökan (hovrättens beslut har publicerats på engelska i SAR 2002:2 s. 161 med åtföljande kommentar av Edlund). HD uttalade bl.a. att det normalt måste vara skiljedomstolen som har de bästa förutsättningarna att pröva frågan om sin behörighet. Frågan om ett skiljeavtal ingåtts skulle i det aktuella fallet dessutom prövas enligt fransk rätt. Det fanns mot bakgrund därav anledning att i verkställighetsärendet utgå ifrån att den tolkning och bevisvärdering som skiljedomstolen gjort i behörighetsfrågan var riktig. Det svenska bolagets överklagande avslogs därför. — Att skiljeavtalets existens i det aktuella fallet skulle bedömas enligt fransk rätt framgår av 48 § 1 st. lagen om skiljeförfarande. Den franska skiljedomstolens ställningstagande till sin egen behörighet är formellt sett inte bindande för svenska domstolar när de prövar ansökan om verkställighet av skiljedomen, men HD:s presumtion att den franska skiljedomstolen tillämpat sin egen rätt på ett korrekt sätt är rimlig. Ett främmande avgörande, meddelat i det land vars lag enligt såväl det landets som svenska kollisionsregler är tillämplig, kan och bör tillerkännas särskilt stor bevisverkan och presumeras vara korrekt, jfr redan NJA 1935 s. 611.s. 642