Stycket

17.Hovrättsavgörandet RH 2003:55, även publicerat på engelska i SAR 2003:2 s. 167 med en del åtföljande kommentarer, handlade om klander av en i Stockholm meddelad skiljedom i en tvist mellan Tjeckiska republiken och ett nederländskt bolag (se även i 2.3 ovan). Tjeckien yrkade att skiljedomen skulle förklaras ogiltig eller upphävas med tillämpning av svensk rätt, dvs. 33 och 34 §§ lagen (1999:116) om skiljeförfarande. Tjeckien menade samtidigt att det i målet fanns en internationell dimension som medförde att vissa rättsliga begrepp kunde ha en annan innebörd än enligt svensk rätt. Svea hovrätt höll med om att det rörde sig om ett internationellt skiljeförfarande där ingen av parterna hade någon annan anknytning till Sverige än att förfarandet förlagts hit. Enligt 46 § lagen om skiljeförfarande skall dock denna lag tillämpas på skiljeförfaranden som äger rum i Sverige även om tvisten har internationell anknytning. Den internationella skiljerättens utveckling har dessutom beaktats vid tillkomsten av den svenska lagen. Hovrätten fann därför att frågan om skiljedomens ogiltighet eller klander trots den internationella dimensionen skulle bedömas enligt svensk rätt och lade till att folkrätten anses vara en del av den svenska rätten. I den mån det kunde styrkas i målet att utländsk rätt kunde få betydelse på bedömningen och att den rätten i något avseende hade ett annat innehåll än den svenska rätten kunde också den utländska rätten komma att beaktas. — Hovrättens allmänna uttalande att folkrätten anses vara en del av den svenska rätten överensstämmer inte helt med den rådande dualistiska uppfattningen, senast bekräftad av HD i NJA 2004 s. 255 (se särskilt s. 262) och NJA 2005 s. 568 (se särskilt s. 584–585). Uttalandet att även utländsk rätt kan komma att beaktas ”i den mån det kan styrkas i målet att utländsk rätt kan få betydelse på bedömningen” utgör ett något kryptiskt cirkelresonemang.s. 638