1.5.1 Svensk domsrätt i förmögenhetsrättsliga mål Som det har påpekats i inledningen behandlas rättsfall avseende domsrätt enligt Bryssel-/Luganoreglerna i princip inte i denna översikt.s. 629
2.I NJA 2001 s. 800 ansågs svensk domsrätt föreligga p.g.a. analogisk tillämpning av 10 kap. 4 § RB, som stadgar att den, som icke äger känt hemvist inom riket, i tvist om här ingången förbindelse kan sökas där förbindelsen ingicks (s.k. kontraktsforum). I målet yrkade ett svenskt aktiebolags svenska konkursbo att tingsrätten skulle besluta om återvinning av ett mellan det svenska bolaget och ett nederländskt bolag ingånget uppdragsavtal. Det nederländska bolaget (återvinningssvaranden) gjorde jurisdiktionsinvändning och yrkade att talan skulle avvisas. Tvistens insolvensrättsliga karaktär gjorde att den mellan Sverige och Nederländerna då gällande Luganokonventionens domsrättsregler inte var tillämpliga (se konventionens artikel 1) och svensk domsrätt fick således bestämmas med tillämpning av allmänna svenska domsrättsregler, vilket i detta fall innebar en analogisk tilllämpning av den ovannämnda bestämmelsen om kontraktsforum. Det var emellertid tveksamt huruvida avtalet kunde anses ha ingåtts i Sverige eller ej. Avtalet hade upprättats i utlandet av en behörig företrädare för det nederländska bolaget, som undertecknat handlingen och personligen tagit den med sig till det svenska bolagets kontor i Stockholm. Den behörige företrädaren för det svenska bolaget befann sig dock inte där, varför handlingen kvarlämnades på dennas skrivbord. Han undertecknade sedan avtalet i Stockholm, men då hade det nederländska bolagets företrädare redan lämnat landet. Att ett avtal kommit till stånd var ostridigt, men frågan var om det nederländska bolaget vid tillämpning av 10 kap. 4 § RB kunde anses har ingått avtalet i Sverige. Tingsrätten och hovrätten besvarade denna fråga nekande, eftersom de tolkade bestämmelsen så att den krävde att den i utlandet hemmahörande svaranden eller hans ombud uppehöll sig i Sverige när förbindelsen slutgiltigt ingicks, dvs. när avtalet undertecknades av det svenska bolaget. HD var emellertid av motsatt åsikt, trots att den i likhet med underinstanserna menade att regeln om kontraktsforum skall tolkas restriktivt. Eftersom både anbudet och accepten lämnades i Sverige fick avtalet enligt HD anses ha blivit ingånget här, oavsett att anbudsgivaren vid tiden för accepten redan hunnit lämna Sverige. — Omständigheterna i målet var ganska atypiska: det normala vid distansavtal mellan parter hemmahörande i olika länder är att varje part agerar i det egna landet och att anbud och accept utväxlas genom t.ex. brev, telefon, fax eller e-mail. Det är någorlunda klart att svenskt kontraktsforum inte föreligger i dylika fall (se t.ex. NJA 1940 s. 354). Att den i målet aktuella situationen bedömdes annorlunda kan försvaras med att syftet med kontraktsforum är att möjliggöra svensk domstolsprövning när bevisning om avtalets ingående kan förmodas befinna sig här. I detta avseende är det av större betydelse att anbud och accept lämnats i Sverige än att parterna då inte samtidigt befann sig i riket. Avgörandet kommenteras närmare av Bogdan i JT 2001–02 s. 622–624.s. 629
3.Samma regel om kontraktsforum var aktuell också i RH 2004:64, där Svea hovrätt ansåg svensk domsrätt föreligga eftersom det aktuella avtalet var ingånget här i riket. Hovrätten konstaterade visserligen att målets anknytning till Hongkong var ”inte obetydligt” starkare än anknytningen till Sverige, men tog hänsyn till att 10 kap. 4 § RB är fakultativ och att svensk rätt kännetecknas av en relativt liberal inställning till svenska domstolars och myndigheters behörighet i utlandsanknutna fall. Kärandens talan blev dock trots föreliggande svensk domsrätt avvisad, eftersom det rörde sig om en fastställelsetalan som inte uppfyllde den svenska processrättens krav enligt 13 kap. 2 § RB att det skall råda ovisshet om rättsförhållandet och att denna ovisshet länder till förfång för käranden. Vid prövningen av det sistnämnda rekvisitet hänvisade hovrätten bl.a. återigen till målets starkare anknytning till Hongkong och till att en svensk dom inte kunde antas få en sådan avgörande betydelse vid en kommande process i Hongkong som räckte för att förfångsrekvisitet skulle anses uppfyllt.s. 630
4.Av betydelse för tillämpningen av den svenska regeln om kontraktsforum i 10 kap. 4 § RB är också NJA 2005 s. 586, trots att beslutet handlade om den annorlunda utformade regeln om avtalsrelaterade tvister i Brysselkonventionens artikel 5(1). Det aktuella problemet, vilket enligt HD inte regleras i konventionen utan fick avgöras i enlighet med domstolslandets (dvs. svensk) processrätt, var att den danska svaranden, som krävdes på betalning av en avtalsgrundad fordran, gjorde jurisdiktionsinvändning och hävdade att artikel 5(1) inte var tillämplig eftersom parterna aldrig slutit något avtal. Avtalets existens var således av betydelse såväl för domsrätten som för själva saken (ett s.k. dubbelrelevant rättsfaktum). HD menade att ändamålsskäl och processekonomiska skäl starkt talar för att domstolen inte skall behöva ge sig in i sakfrågor i målet för att avgöra om den är behörig. Det är därför, när förekomsten av avtal bestrids, enligt HD rimligt att domstolen vid domsrättsprövningen godtar de omständigheter som käranden åberopar till stöd för att ett avtal har ingåtts, förutsatt att det inte är uppenbart att kärandens påstående att avtal träffats saknar grund. Den danska svarandens avvisningsyrkande avslogs därför. — HD:s beslut överensstämmer med Arbetsdomstolens praxis (se AD 1995 nr 120 samt Pålsson i SvJT 1999 s. 315–329).s. 630
5.I NJA 2004 s. 891 rörde det sig om analogisk tillämpning på domsrättsfrågan av regeln om allmänt förmögenhetsforum i 10 kap. 3 § 1 st. första meningen RB, som föreskriver att den, som icke äger känt hemvist inom riket, i tvist rörande betalningsskyldighet må sökas där honom tillhörig egendom finns. Ett svenskt aktiebolag ansökte om stämning mot ett amerikanskt bolag med yrkande att det amerikanska bolaget skulle åläggas att betala en summa pengar. Det svenska bolaget anförde att svarandebolaget hade egendom i Sverige, nämligen en trettioprocentig andel av aktierna i kärandebolaget. Svarandebolaget gjorde jurisdiktionsinvändning och menade att aktieinnehav i ett svenskt bolag inte duger som egendom i det ovannämnda lagrummets mening. Till saken hör också att det aktuella aktieinnehavet var papperslöst, dvs. några aktiebrev inte hade utgetts. I motsats till underinstanserna kom HD fram till att svensk domsrätt inte förelåg. HD konstaterade att det vid tillämpningen av regeln om allmänt förmögenhetsforum sedan gammalt antagits att den som inte har hemvist i Sverige men innehar aktier i ett svenskt bolag har forum där aktiebreven befinner sig. Övergången till en papperslös aktiehantering, där aktieinnehavet med sakrättsliga och övriga civilrättsliga verkningar knyts till registrering på konto, kunde inte beaktas vid tillkomsten för mer än ett halvt sekel sedan av 10 kap. 3 § RB och HD avvisade möjligheten att behandla papperslösa aktier som befintliga där kontoföringen sker. En sådan analogi skulle enligt HD leda alltför långt. Medan utomlands bosatta aktieägare i svenska bolag i det gamla pappersbaserade systemet inte ansågs ha forum i Sverige om aktiebreven inte befann sig här, skulle införande av det kontobaserade systemet i så fall leda till att svenskt allmänt förmögenhetsforum skulle uppstå så snart aktieinnehavet blev registrerat i ett svenskt kontobaserat system eller hos en svensk förvaltare. Detsamma skulle gälla i fråga om skuldförbindelser avsedda för allmän omsättning och andra finansiella instrument. HD påpekade att en så ingripande förändring till följd av övergången till det kontobaserade systemet inte hade berörts i förarbetena till den svenska lagstiftning som reglerar detta system. HD menade vidare att 10 kap. 3 § RB under alla förhållanden inte torde omfatta all egendom med förmögenhetsvärde och att det bör vara en uppgift för lagstiftaren att ta ställning till om och under vilka förutsättningar regeln skall vara tillämplig på kontobaserade aktier och skuldförbindelser. HD:s slutsats blev att 1 st. första meningen i 10 kap. 3 § RB inte bör anses tillämplig på dylika aktier och skuldförbindelser och att det inte finns anledning att tillämpa något annat synsätt med avseende på andra aktier för vilka aktiebrev inte har utgetts.s. 631
6.HD:s ställningstagande synes mindre lyckat, i första hand av rent praktiska skäl. Om man antar att käranden hade en legitim fordran på det amerikanska bolaget, och att det amerikanska bolagets egendom huvudsakligen bestod av papperslösa aktier i ett svenskt bolag, hur skall käranden komma åt denna egendom, som ju i princip endast kan utmätas i Sverige? En amerikansk dom skulle ju inte gälla här i riket. Det bör inte vara möjligt för, utanför Bryssel- och Luganoområdet hemmahörande gäldenärer, att placera sina tillgångar utanför fordringsägarnas räckhåll genom att köpa exempelvis papperslösa aktier i svenska aktiebolag. En sådan ”förmögenhetsrättslig asyl” vore knappast försvarlig. Se vidare Bogdan i JT 2004–05 s. 674–679.s. 632
7.I AD 2001 nr 96 fastställde Arbetsdomstolen Stockholms tingsrätts beslut, varigenom en i Sverige bosatt cypriotisk medborgares talan mot Cypriotiska Statens Turistorganisation (CST) avseende skadestånd för ogrundad uppsägning avvisats på grund av svarandens statsimmunitet. Arbetsdomstolen konstaterade att utredningen i målet inte visade annat än att CST var att anse som ett sådant rättssubjekt som kan åberopa immunitet. Arbetsdomstolen påpekade dock också att immunitet endast kunde åberopas i tvister rörande statsakter i egentlig mening, däremot inte i tvister av kommersiell eller eljest privaträttslig karaktär. Med hänvisning till NJA 1999 s. 821 menade domstolen att den fick göra en helhetsbedömning av de omständigheter som i den föreliggande situationen talade för och mot CST:s rätt att åberopa immunitet. Arbetsdomstolen hänvisade också till viss svensk litteratur och till Europarådets av Sverige ej tillträdda konvention om statsimmunitet från 1972. Dessa källor stödde CST:s immunitetsanspråk; den nyssnämnda konventionens artikel 5 säger visserligen att en fördragsslutande stat inte kan åberopa immunitet mot en annan fördragsslutande stat om målet rör ett anställningsförhållande mellan staten och en anställd och arbetet utförs på domstolsstatens territorium, men detta gäller inte om den anställde är medborgare i den anställande staten. Arbetsdomstolen noterade att 1972 års konvention således inte skulle utgöra något hinder för CST:s immunitet om Sverige hade ratificerat konventionen. Med beaktande av kärandens position vid CST samt ”omständigheterna i övrigt rörande hans anställningsförhållande” menade Arbetsdomstolen att det rörde sig om en åtgärd som Cypern, genom CST, vidtagit i egenskap av suverän stat. Helhetsbedömningen utmynnade därför i att CST hade rätt att åberopa immunitet och att kärandens talan fick avvisas. — Som kommentar till avgörandet kan sägas att den folkrättsliga gränsdragningen mellan en stats acta jure gestionis och acta jure imperii är notoriskt besvärlig och att hänvisningen till ”omständigheterna i övrigt” i domstolens motivering inte är särskilt klargörande. Arbetsdomstolens slutsats synes dock korrekt. En främmande stats ”etablering” i Sverige i syfte att allmänt främja turismen till landet utgör numera ett exempel på statligt höghetshandlande, vartill kommer att arbetstagaren (käranden) i målet hade diplomatstatus.s. 632
8.Ett i viss mån liknande fall med motsatt utgång är AD 2004 nr 26, där Italienska statens institut för utrikeshandel (ICE) yrkade att Arbetsdomstolen på grund av statsimmunitet skulle avvisa en arbetstagares talan. Stockholms tingsrätt hade funnit att ICE var ett sådant rättssubjekt som i och för sig kunde åberopa immunitet, men anställningstvistens starka anknytning till Sverige, bl.a. att arbetstagaren var svensk medborgare och att arbetet i sin helhet utförts i Sverige med fast kontor i Stockholm, gjorde vid en helhetsbedömning att ICE inte hade rätt att underlåta att svara vid svensk domstol. Arbetsdomstolen uttalade efter ICE:s överklagande att immunitet endast kan åberopas i tvister som rör statsakter i egentlig mening, men däremot inte i tvister angående åtgärder av kommersiell eller eljest privaträttslig karaktär. Enligt Arbetsdomstolen torde immunitet i praktiken bli beroende av en helhetsbedömning av de omständigheter som, med hänsyn till immunitetens syften, i den föreliggande situationen talar för och emot rätten att åberopa immunitet. Arbetsdomstolen gjorde härvid samma bedömning som tingsrätten och lämnade överklagandet utan bifall. 5.2 Erkännande och verkställighet av utländska avgöranden Som det har påpekats i inledningen behandlas rättsfall avseende erkännande och verkställighet i enlighet med Bryssel-/Luganoreglerna i princip inte i denna översikt.s. 633
9.I NJA 2001 s. 738 I förklarade såväl Svea hovrätt som HD att en tysk dom var verkställbar i Sverige enligt 2 kap. 12 § lagen (1937:81) om internationella rättsförhållanden rörande dödsbo. I samband därmed uppstod frågan huruvida svaranden var skyldig att ersätta exekvatursökandens kostnader i hovrätten. I 1937 års lag finns ingen bestämmelse om möjlighet för part att få ersättning av motparten för kostnader i ärende hos Svea hovrätt om verkställighet av utländsk dom och frågan är inte heller reglerad i annan lagstiftning. Någon bestämd praxis har inte heller utvecklats. Hovrätten besvarade frågan om svarandens ersättningsskyldighet jakande, men beslutet överklagades. HD konstaterade att reglerna i 18 kap. RB är direkt tillämpliga endast på kostnader i tvistemål. Ärendelagen hänvisar visserligen till 18 kap. RB, men lagen är inte tillämplig på ärenden som tas upp av hovrätt som första instans (bl.a. exekvaturförfaranden, vilka i första instans tas upp av Svea hovrätt). Allt detta hindrar dock enligt HD inte att 18 kap. RB under vissa förutsättningar ändå kan tillämpas, såsom när ett partsförhållande uppstår genom att motparten bereds tillfälle att yttra sig om exekvaturansökan. På grund härav avslog HD överklagandet. — En liknande kostnadsfråga avgjordes på samma sätt också i NJA 2003 C 21.s. 633
10.En annan sorts kostnadsfråga aktualiserades i NJA 2001 s. 911, rörande ett ärende om verkställighet av en belgisk dom avseende underhåll till barn. Sedan hovrätten förelagt sökanden att inge en bestyrkt översättning av den belgiska domen ansökte sökanden om rättshjälp med hänvisning till att hon inte själv kunde bekosta översättningen. I 33 kap. 9 § RB fanns tidigare en generell bestämmelse om att rätten kunde förelägga part att tillhandahålla en bestyrkt översättning av ingivna handlingar. Numera gäller enligt nämnda lagrum att rätten i stället vid behov får låta översätta handlingar, även om förarbetena till denna ändring uttalar att det i vissa fall ändå kan bli aktuellt att låta parten själv ombesörja översättningen, hänsyn tagen till partens förutsättningar. Den aktuella exekvaturansökan kunde prövas såväl enligt lagen (1965:723) om erkännande och verkställighet av vissa utländska domar och beslut angående underhåll till barn som enligt Luganokonventionen. I den förstnämnda lagens 7 § 3 st. finns en uttrycklig bestämmelse om att ingivna handlingar skall åtföljas av styrkt översättning och Luganokonventionens artikel 48 tillåter domstolen att begära detsamma, men dessa bestämmelser kan enligt HD inte hindra att översättning sker genom domstolens försorg. Anledning saknades att ifrågasätta sökandens uppgift att hon saknade möjlighet att bekosta översättningen och det fick anses vara förutsatt att behovet av ekonomisk hjälp för sådant ändamål skall tillgodoses genom att rätten låter översätta handlingen, eftersom rättshjälpslagen numera inte ger någon möjlighet därtill. — I fråga om Luganokonventionen kommenteras beslutet av Pålsson i SvJT 2002 s. 698. 5.3 Utlänningars ställning i svenskt förfarande I NJA 2001 s. 54 avslog HD en ansökan om återställande av försutten tid, inlämnad av ett tyskt bolag (BMR). Falu tingsrätt hade ogillat BMR:s invändning om rättegångshinder och tingsrättens beslut delgavs BMR i tysk översättning. Svea hovrätt lämnade BMR:s överklagande utan bifall, men detta beslut expedierades och delgavs utan översättning. BMR:s överklagande av hovrättens beslut inkom för sent, men hovrätten ansåg att överklagandet även kunde uppfattas som en ansökan om återställande av försutten tid och överlämnade det därför till HD. BMR åberopade bl.a. att hovrättens beslut inte hade översatts av domstolen till tyska och att bolaget inte hade någon medarbetare som behärskade svenska. HD konstaterade att en domstol enligt 33 kap. 9 § 1 st. RB vid behov får låta översätta handlingar, men också att man enligt lagförarbetena av kostnadsskäl bör vara återhållsam med översättningar av utgående handlingar. Det ankommer på domstolen att i varje enskilt fall ta ställning i översättningsfrågan. Med hänsyn till att det aktuella målet avsåg en förmögenhetsrättslig tvist mellan två kommersiella bolag hade det enligt HD inte ålegat hovrätten att översätta sitt beslut. Den omständigheten att hovrätten inte särskilt hade underrättat BMR om att den till skillnad från tingsrätten inte avsåg att översätta beslutet kunde inte anses medföra laga förfall för BMR, vars ansökan om återställande av försutten tid därför avslogs. — Jfr i 5.2 ovan om NJA 2001 s. 911.s. 634
11.I NJA 2002 s. 130 ansökte en norsk advokat om inträde i Sveriges advokatsamfund. Enligt 8 kap. 2 § 3 st. RB skall den, som genomgått en utbildning som krävs för att bli advokat i en stat inom EES och som i Sverige genomgått ett prov som visar att han har tillräckliga kunskaper om den svenska rättsordningen, anses uppfylla kraven på kunskapsprov och erforderlig praktisk och teoretisk utbildning enligt 8 kap. 2 § 1 st. Advokatsamfundet har träffat överenskommelse med Stockholms universitet om tillhandahållande av kurser som enligt samfundets mening uppfyller kraven på ett prov som visar att den sökande har erforderliga kunskaper om den svenska rättsordningen. Den sökande norska advokaten hade inte deltagit i två obligatoriska rättegångsspel som ingått i processrättskursen och inte heller genomgått kursen om advokatens yrkesroll, vilket enligt Advokatsamfundet innebar att hon inte kunde anses uppfylla kunskapskravet. Sökanden överklagade samfundets beslut till HD, som tolkade det bakom 8 kap. 2 § 3 st. RB liggande EG/EES-direktivet så att prov inte fick krävas när det mellan den svenska och den aktuella utländska utbildningen inte förelåg några väsentliga skillnader. En jämförelse fick alltså göras mellan den svenska och den aktuella utländska utbildningen. Vad som hade upplysts om den utbildning som erfordras för att bli advokat i Norge respektive Sverige gav enligt HD vid handen att det inte förelåg sådana skillnader som gjorde att ett kompletterande prov kunde krävas. Advokatsamfundets avslag upphävdes därför och målet återförvisades till samfundet för prövning av övriga förutsättningar för bifall. 5.4 Gränsöverskridande delgivning I NJA 2004 s. 407 medgav Svea hovrätt på det cypriotiska kärandebolagets begäran att stämningsansökan skulle delges det ukrainska svarandebolaget genom kärandens försorg. Käranden inkom med olika handlingar enligt vilka stämningen mottagits av det uppgivna svarandeombudet, översänts till svarandens adress i Ukraina respektive överlämnats till och mottagits av en person med registratorsuppgifter hos svaranden. För det fall hovrätten inte skulle anse att svaranden behörigen delgivits hemställde käranden att hovrätten skulle återta ansvaret för delgivningen. Hovrätten fann att delgivning inte skett på föreskrivet sätt och att hovrätten saknade förutsättningar att återta ansvaret för delgivningen. Målet skulle därför skrivas av. Käranden överklagade till HD, som undanröjde hovrättens beslut och återförvisade målet till hovrätten för fortsatt behandling. I den föredragande revisionssekreterarens betänkande, som HD la till grund för sitt beslut, noterades att det i målet inte förelåg någon utredning om ukrainsk delgivningsrätt och att det därför inte var visat att delgivning i Ukraina skett enligt det landets lag, se 5 § 1 st. delgivningslagen (1970:428). De genomförda åtgärderna fick däremot anses motsvara delgivning enligt 13 § delgivningslagen, så att det fick anses visat att svaranden blivit delgiven i enlighet med svensk rätt. 5.5 Skiljemannaförfarande 5.5.1 Tillämplig lag för skiljeavtal och skiljeförfarande Lagen (1999:116) om skiljeförfarande trädde i kraft den 1 april 1999, då den ersatte bl.a. lagen (1929:147) om utländska skiljeavtal och skiljedomar. Enligt övergångsreglerna tillämpas den äldre lagen om skiljeförfarandet har inletts före ikraftträdandet eller, såvitt angår verkställighet av en utländsk skiljedom, om ansökan om verkställighet har gjorts före ikraftträdandet.s. 635
12.Med hänsyn till dessa övergångsbestämmelser var 1999 års lag inte tillämplig i skiljemålet SAR 2001:1 s. 57, där en av de svarande vägrade att medverka i skiljeförfarandet på grund av att han i förhållande till käranden inte ansåg sig vara bunden av skiljeavtalet. Skiljedomstolen, bestående av två svenska skiljemän och en rysk sådan, uttalade att frågan huruvida den aktuella svaranden var bunden av skiljeavtalet var att bedöma enligt den på det påstådda skiljeavtalet tillämpliga rättsordningen, dvs. den rättsordning som avtalet är starkast knutet till. Den i avtalet valda orten för förfarandet betraktas i allmänhet som en stark anknytningsfaktor vid bestämningen av den på skiljeavtalet tillämpliga lagen. Den aktuella skiljeklausulen föreskrev förfarande i Stockholm och hänvisade till reglerna för Stockholms handelskammares skiljedomsinstitut. Med hänsyn till valet av skiljeort och med beaktande av ”talrika och klara hänvisningar till svensk rätt” kom skiljedomstolen fram till att svarandens skyldighet att delta i förfarandet skulle bedömas enligt svensk lag. Denna slutsats stöds enligt skiljedomstolen också av 1958 års New Yorkkonvention om erkännande och verkställighet av utländska skiljedomar, vars artikel V(1)(a) förutsätter som villkor för erkännande och verkställighet av en skiljedom att det bakomliggande skiljeavtalet i princip är giltigt enligt lagen i det land där skiljedomen meddelats. Skiljedomstolen nämnde också att 48 § i 1999 års svenska lag om skiljeförfarande, vilken som sagt inte var direkt tillämplig, föreskriver att skiljeavtalet i brist på parternas eget lagval är underkastat lagen i det land där förfarandet enligt avtalet skall äga rum. De två svenska skiljemännen fann med tillämpning av svensk rätt att svaranden genom konkludent handlande blivit bunden av skiljeavtalet. Den ryske skiljemannen var av skiljaktig mening; han ifrågasatte i och för sig inte att svensk lag var tillämplig på skiljeavtalet som sådant, men ansåg att den i målet aktuella frågan om svarandens bundenhet vid skiljeavtalet snarare var en fråga om ansvarsgenombrott i förhållande mellan moder- och dotterbolag och därför borde avgöras enligt dessa bolags (ryska) personalstatut (lex corporationis). — Skiljedomen kommenteras av Walker i SAR 2001:1 s. 67–72.s. 636
13.I skiljedomen SAR 2001:1 s. 73 fick skiljedomstolen, bestående av tre svenska skiljemän, bestämma vilken lag som skulle tillämpas på ett skiljeavtal mellan ett finländskt och ett nederländskt bolag, detta för att kunna avgöra om man hade behörighet i förhållande till en panthavare till vilken en av parterna har pantsatt sina rättigheter enligt kontraktet. Skiljeavtalet synes ha föreskrivit att förfarandet skulle äga rum i Sverige. Eftersom käranden påkallade skiljeförfarande i april 1999 var 1999 års lag om skiljeförfarande direkt tillämplig. Enligt denna lags 48 § (inte 39 §, vilket anges i referatet) ansågs skiljeavtalet i brist på lagvalsklausul böra regleras av lagen i det land där förfarandet ägde rum, dvs. svensk lag. — Skiljedomen kommenteras av St. John Sutton i SAR 2001:1 s. 82–87 och av Magnusson i SAR 2001:1 s. 88–93.s. 637
14.I den redan i 4.1 ovan omnämnda interimistiska skiljedomen SAR 2002:2 s. 45 aktualiserades också spörsmålet huruvida en tvistefråga omfattades av skiljeavtalet. Den på skiljeavtalet tillämpliga lagen hade inte valts av parterna och 1999 års lag om skiljeförfarande var inte tilllämplig eftersom förfarandet påkallades redan under 1998. Skiljedomstolen hänvisade icke desto mindre till lagens 48 § och till New York-konventionens artikel V(1)(a) och bestämde att det var lämpligast att tillämpa lex fori, dvs. svensk rätt, på frågan om sin behörighet på grund av skiljeavtalet. — Se kommentaren av Goldberg i SAR 2002:2 s. 63–64.s. 637
15.I skiljedomen SAR 2002:2 s. 111 (se 4.1 ovan) använde sig skiljemannen av samma svenska kollisionsregel för skiljeavtalet som för hela kontraktet, när det gällde att bedöma huruvida en part blivit bunden genom sin agents handlande. — Skiljemannen gjorde enligt min mening rätt när han tillämpade lagen i det land (Kina) där mellanmannen handlat för att avgöra huruvida huvudmannen har blivit bunden av kontraktet ”including the arbitration clause”. Frågan huruvida en part var behörigen företrädd omfattas varken av avtalsstatutet för hela kontraktet eller av den lag som enligt 48 § 1 st. i 1999 års lag om skiljeförfarande tillämpas på skiljeavtalet. Den oskrivna svenska kollisionsregel, som i princip hänvisar till lagen i det land där mellanmannen handlat, lämpar sig för bedömningen av såväl skiljeavtalets som huvudkontraktets giltighet i detta avseende.s. 637
16.I den i 3.1 och 4.1 ovan berörda skiljedomen SAR 2003:1 s. 119 kom skiljemannen fram till att skiljeavtalet enligt 48 § i 1999 års lag om skiljeförfarande i brist på lagvalsklausul var underkastat lagen i det land där förfarandet ägde rum, dvs. svensk lag. Detta gällde dock inte frågan om parten blivit bunden av skiljeavtalet genom konkludent handlande. Den sistnämnda frågan var enligt skiljemannen att bedöma enligt den lag som gällde för kontraktet i stort, vilket enligt honom i detta fall betydde tillämpning av tysk rätt. — Avgörandet synes såtillvida felaktigt att frågan om partens bundenhet vid skiljeavtalet p.g.a. partens konkludenta handlande (”by its actual behaviour”) borde ha prövats enligt den lag som gällde för skiljeavtalet, och inte den lag som var huvudkontraktets avtalsstatut. Se på denna punkt kommentarerna av Wallgren och Lindegaard i SAR 2003:1 s. 132–133 och av Runesson och Swahn i SAR 2003:1 s. 138.s. 638
17.Hovrättsavgörandet RH 2003:55, även publicerat på engelska i SAR 2003:2 s. 167 med en del åtföljande kommentarer, handlade om klander av en i Stockholm meddelad skiljedom i en tvist mellan Tjeckiska republiken och ett nederländskt bolag (se även i 2.3 ovan). Tjeckien yrkade att skiljedomen skulle förklaras ogiltig eller upphävas med tillämpning av svensk rätt, dvs. 33 och 34 §§ lagen (1999:116) om skiljeförfarande. Tjeckien menade samtidigt att det i målet fanns en internationell dimension som medförde att vissa rättsliga begrepp kunde ha en annan innebörd än enligt svensk rätt. Svea hovrätt höll med om att det rörde sig om ett internationellt skiljeförfarande där ingen av parterna hade någon annan anknytning till Sverige än att förfarandet förlagts hit. Enligt 46 § lagen om skiljeförfarande skall dock denna lag tillämpas på skiljeförfaranden som äger rum i Sverige även om tvisten har internationell anknytning. Den internationella skiljerättens utveckling har dessutom beaktats vid tillkomsten av den svenska lagen. Hovrätten fann därför att frågan om skiljedomens ogiltighet eller klander trots den internationella dimensionen skulle bedömas enligt svensk rätt och lade till att folkrätten anses vara en del av den svenska rätten. I den mån det kunde styrkas i målet att utländsk rätt kunde få betydelse på bedömningen och att den rätten i något avseende hade ett annat innehåll än den svenska rätten kunde också den utländska rätten komma att beaktas. — Hovrättens allmänna uttalande att folkrätten anses vara en del av den svenska rätten överensstämmer inte helt med den rådande dualistiska uppfattningen, senast bekräftad av HD i NJA 2004 s. 255 (se särskilt s. 262) och NJA 2005 s. 568 (se särskilt s. 584–585). Uttalandet att även utländsk rätt kan komma att beaktas ”i den mån det kan styrkas i målet att utländsk rätt kan få betydelse på bedömningen” utgör ett något kryptiskt cirkelresonemang.s. 638
18.En annan intressant fråga i samma hovrättsavgörande avser relevansen av att skiljenämnden tillämpat fel rättsordning. Tjeckien gjorde nämligen gällande att skiljenämnden underlåtit att tillämpa den lag (tjeckisk rätt och folkrätten) som nämnden varit skyldig att tillämpa enligt det tjeckisk-nederländska investeringsskyddsfördrag som även innehöll den skiljeklausul som skiljeförfarandet grundat sig på. Hovrätten höll med om att skiljedomen kan upphävas om skiljenämnden överskridit sitt uppdrag genom att i strid med överenskommelsen tilllämpat fel rättsordning. Däremot bör man enligt hovrätten inte pröva om skiljenämnden tillämpat den överenskomna lagen på ett felaktigt sätt, eftersom en felaktig tillämpning inte utgör ett uppdragsöverskridande. Enligt hovrättens mening kan det bli fråga om ett uppdragsöverskridande endast om skiljenämnden i det närmaste ignorerat en lagvalsklausul (hovrätten synes härvid likställa parternas lagvalsklausul med lagvalsklausul i det mellanstatliga investeringsskyddsfördraget). — Avgörandet torde kunna förstås så att tillämpning av fel rättsordning inte kan leda till skiljedomens upphävande om felet beror på en felaktig tillämpning av de kollisionsregler vilka bestämmer tillämplig lag när det inte föreligger någon lagvalsöverenskommelse.s. 638
19.I skiljedomen SAR 2004:1 s. 93 aktualiserades frågan om tillämplig lag avseende överlåtelse av en skiljeklausul inom ramen för överlåtelsen av hela kontraktet. Det danska bolaget Kappa ingick ett avtal med två kinesiska bolag, Beta och Gamma. Kappa överlät senare hela kontraktet till Alpha. När Alpha inledde skiljeförfarande i Stockholm mot Beta invände detta att det inte fanns något giltigt skiljeavtal mellan parterna, eftersom Beta aldrig gått med på att kontraktet skulle överlåtas. Skiljemannen bestämde att denna fråga, såsom varande av processuell natur, med hänsyn till skiljeorten skulle avgöras enligt svensk rätt. Svensk rätt medförde enligt skiljemannen att Alphas ansökan fick avvisas. Beslutet överklagades till Svea hovrätt, som utan en närmare diskussion av lagvalsproblematiken fastställde skiljemannens avvisningsbeslut. — Att processuella frågor i princip avgörs enligt lex fori torde vara en allmänt godtagen princip, som kommit till uttryck i bl.a. 46 § lagen om skiljeförfarande. Frågan om överlåtelse av en skiljeklausul faller dock snarare under den mera konkreta bestämmelsen i 48 § 1 st., enligt vilken ett skiljeavtal i brist på parternas lagvalsöverenskommelse skall vara underkastat lagen i det land där skiljeförfarandet har ägt rum eller skall äga rum. Skiljedomen hänvisar dock inte till dessa lagrum. Se kommentaren av Zykin i SAR 2004:1 s. 102–119, Landrove i SAR 2004:1 s. 119–139 och Magnusson i JT 2005–06 s. 687–694.s. 639
20.Den engelska skiljemannen i SAR 2004:2 s. 165 bestämde tillämplig lag i fråga om skiljeavtalet genom en mycket extensiv tolkning av parternas lagvalsöverenskommelse. I skiljeavtalet valde parterna att skiljeförfarandet skulle äga rum i Stockholm (vilket gjorde den svenska lagen om skiljeförfarande tillämplig enligt dess 46 §) och lade till att ”the law in force in England shall be applicable for the settlement of all disputes”. Skiljemannen synes ha varit medveten om att den citerade formuleringen åsyftade de materiella tvistefrågorna och inte utan vidare kunde anses även inbegripa själva skiljeavtalet, men han tolkade den icke desto mindre så att den ”impliedly” medförde tillämpning av engelsk rätt även såvitt gällde skiljeavtalet som sådant. — Skiljemannen lyckades på detta sätt att undvika (och överhuvudtaget inte nämna) 48 § i lagen om skiljeförfarande, som i brist på parternas lagvalsöverenskommelse i detta fall skulle ha lett till tillämpning av svensk rätt. Ur praktisk synvinkel förefaller engelsk rätt vara en lämplig lösning i detta fall, eftersom tillämpning av svensk rätt skulle ha varit besvärlig för en ensam engelsk skiljeman, i synnerhet eftersom även parterna var utländska företag. Huruvida den extensiva tolkningen av lagvalsklausulen verkligen återspeglade parternas intentioner är däremot mycket tveksamt. Se kommentarerna av O’Connor, Gatenby och Menin i SAR 2004:2 s. 173–190.s. 639
21.Skiljedomen SIAR 2005:1 s. 123 meddelades i Stockholm av en skiljedomstol bestående av en norsk, en amerikansk och en svensk skiljeman. Käranden var amerikansk och svaranden var republiken Kazachstan. Tvisten rörde ett avtal som innehöll en lagvalsklausul till förmån för Kazachstans rätt och en skiljeklausul hänvisande till skiljeförfarande i Stockholm. Svaranden åberopade en rad processhinder, varav endast ett är av direkt intresse här, nämligen att ett tidigare kazachstanskt domstolsavgörande i saken skulle tillerkännas res judicataverkan. Skiljedomstolen fastslog att processuella frågor ”in view of the generally accepted principle that the lex arbitri shall govern the arbitration process unless otherwise agreed” var underkastade svensk rätt och att res judicata-verkan enligt svensk rätt endast tillerkänns svenska domar och sådana utländska domar vilka gäller i Sverige. Res judicatainvändningen underkändes därför. — Principen att skiljeförfarandets processuella aspekter trots tvistens internationella anknytning prövas enligt svensk rätt när förfarandet äger rum här i riket framgår som redan har nämnts av 46 § i lagen om skiljeförfarande. Detta lagrum hänvisades dock inte till av skiljedomstolen, vars ovan citerade uttalande dessutom tyder på att skiljemännen ansåg att svensk processrätt helt allmänt kan avtalas bort i ett skiljeförfarande (i verkligheten gäller detta endast de dispositiva reglerna, se prop. 1998/99:35 s. 244). Det är också tveksamt huruvida den negativa svenska inställningen till främmande domar skall anses tillhöra den svenska processrätten i denna mening, i synnerhet när varken parterna eller tvisten har någon annan anknytning till Sverige än att parterna valt att genomföra skiljeförfarandet här. Att den kazachstanska domen inte tillerkändes res judicata-verkan var i och för sig ganska naturligt med hänsyn till att den synes ha meddelats i strid med parternas skiljeavtal. Skiljedomen kommenteras av Smit i SIAR 2005:1 s. 179–187.s. 640
22.Omständigheterna i RH 2005:1 var ganska särpräglade. Målet handlade om klander av skiljedom. Varken parterna, deras ombud, skiljemannen eller tvisten hade någon anknytning till Sverige. Sammanträden hade med parternas samtycke hållits i London och Paris och skiljemannen kunde förmodas ha utfört övrigt arbete i London. I skiljedomen angavs icke desto mindre att platsen för förfarandet hade varit Stockholm, vilket överensstämde med den bakomliggande skiljeklausulen. Hovrätten kom efter en helhetsbedömning fram till att den klandrade skiljedomen inte kunde anses meddelad i Sverige. Enligt hovrätten saknades dessutom skäl att anta att klandertalan inte skulle tas upp till prövning av exempelvis en fransk domstol. Något svenskt rättskipningsintresse förelåg därför inte och klandertalan avvisades ex officio, utan att stämning först utfärdats. — Det är viktigt att understryka att den omständigheten, att förfarandet faktiskt inte ägt rum i det land som pekas ut i skiljeavtalet, i sig inte utgjorde något fel. Enligt 22 § i lagen om skiljeförfarande bestäms platsen för förfarandet visserligen i första hand av parterna, men skiljemännen får hålla sammanträde på annan plats i Sverige eller utomlands om parterna inte har bestämt något annat. Har hela förfarandet på detta sätt med parternas goda minne ägt rum utanför Sverige kan skiljedomen enligt hovrätten emellertid inte anses meddelad här i riket, oavsett skiljeavtalet och oavsett att skiljedomen anger Stockholm som platsen för skiljeförfarandet. Hovrättens inställning synes dock inte överensstämma med internationell praxis och kan i vissa fall tänkas skapa negativa kompetenskonflikter där den klandrande parten riskerar att inte få sin sak prövad i något land. Se kritiken framförd av Bagner i ICC-Nytt 2005:3 s. 6. 5.5.2 Erkännande och verkställighet av utländska skiljedomar Frågan om erkännande och verkställighet av en i USA meddelad skiljedom uppstod i SAR 2001:1 s. 94, där svaranden i verkställighetsförfarandet inför Svea hovrätt invände att skiljedomen var ogiltig bl.a. eftersom tvisten redan före skiljeförfarandet avgjorts av en amerikansk domstol. Enligt hovrätten, vars avgörande vann laga kraft efter att HD vägrat prövningstillstånd, utgjorde denna omständighet inget hinder för verkställighet i Sverige, eftersom det inte ens hade påståtts att skiljedomen på denna grund inte blivit bindande eller har undanröjts. — Denna utgång är förståelig också med hänsyn till att den amerikanska domstolens dom inte gäller i Sverige. Hade skiljedomen undanröjts av amerikansk domstol skulle det avgörandet däremot kunnat få verkan i Sverige i enlighet med 54 § 5 mom. i 1999 års lag om skiljeförfarande.s. 640
23.En annan invändning framförd av svaranden var att skiljedomstolen överskridit sin behörighet genom att avgöra en fråga rörande en uppfinning som enligt svaranden inte omfattades av den överlåtelse som låg till grund för skiljeförfarandet. Hovrätten underkände även denna invändning, som den uppfattade som avseende själva den materiella tvistefrågan och därför underkastad skiljenämndens prövning. — Avgörandet kommenteras av Edlund i SAR 2001:1 s. 98–100.s. 641
24.Om verkställighet av utländsk skiljedom handlar också notismålen NJA 2002 C 45 och NJA 2002 C 62 (se 2.3 ovan). Det sistnämnda målet rörde en i Danmark meddelad skiljedom mellan Republiken Lettland och ett svenskt bolag, avseende ett av det svenska bolaget ägt fartyg som övertagits av de lettiska myndigheterna. Tvisten handlade inte om ett avtalsförhållande och något skiljeavtal mellan parterna fanns ej, utan skiljeförfarande hade initierats av det svenska bolaget med åberopande av ett bilateralt, mellanstatligt avtal mellan den lettiska och den svenska regeringen om främjande och ömsesidigt skydd av investeringar. Skiljenämnden ålade Lettland att betala visst belopp till det svenska bolaget, men Lettland klandrade skiljedomen inför dansk domstol. Medan den danska klanderprocessen pågick vände sig det svenska bolaget till Svea hovrätt och yrkade att skiljedomen skulle förklaras verkställbar i Sverige i enlighet med 1999 års lag om skiljeförfarande. Lettland bestred i första hand att verkställighet skulle få äga rum och yrkade i andra hand att hovrätten skulle uppskjuta sitt avgörande till dess klanderprocessen avgjorts i Danmark. Som grund för bestridande anförde Lettland bl.a. att skiljenämnden hade överskridit sitt uppdrag, eftersom fartyget i fråga inte utgjort en investering i det mellanstatliga investeringsavtalets mening. Hovrätten, vars avgörande publicerats på engelska i SAR 2003:2 s. 261, fann att den sistnämnda frågan inte omfattades av hovrättens prövning i verkställighetsärendet. Beträffande uppskov hänvisade hovrätten till att HD hade uttryckt en restriktiv syn när det gäller att bevilja uppskov med verkställighet av utländska skiljedomar (NJA 1979 s. 527 och 1992 s. 733). Uppskov bör dock i enlighet med lagförarbetena kunna beviljas om domstolen finner att talan mot skiljedomen är befogad och inte syftar till att förhala verkställigheten. Med hänsyn till att det enligt hovrätten inte var sannolikt att Lettland skulle kunna nå framgång med sin klandertalan beslutade hovrätten likväl att verkställigheten av den danska skiljedomen inte skulle uppskjutas. Hovrättens exekvaturbeslut överklagades av Lettland, men HD lämnade överklagandet utan bifall.s. 642
25.I NJA 2003 s. 379 hade en skiljedomstol i Frankrike meddelat en skiljedom i en tvist mellan ett franskt och ett svenskt bolag. I skiljedomen ålades det svenska bolaget att betala en summa till det franska bolaget, som ansökte hos Svea hovrätt om att skiljedomen skulle förklaras vara verkställbar i Sverige. Till saken hör också att det inte förelåg något av båda parter undertecknat skiljeavtal, men skiljedomstolen hade prövat sin behörighet och kommit fram till att den var behörig på grund av bl.a. parternas tidigare mellanhavanden. Det svenska bolaget bestred verkställighetsansökan och förnekade existensen av en överenskommelse om skiljeförfarande. Såväl hovrätten som HD biföll icke desto mindre verkställighetsansökan (hovrättens beslut har publicerats på engelska i SAR 2002:2 s. 161 med åtföljande kommentar av Edlund). HD uttalade bl.a. att det normalt måste vara skiljedomstolen som har de bästa förutsättningarna att pröva frågan om sin behörighet. Frågan om ett skiljeavtal ingåtts skulle i det aktuella fallet dessutom prövas enligt fransk rätt. Det fanns mot bakgrund därav anledning att i verkställighetsärendet utgå ifrån att den tolkning och bevisvärdering som skiljedomstolen gjort i behörighetsfrågan var riktig. Det svenska bolagets överklagande avslogs därför. — Att skiljeavtalets existens i det aktuella fallet skulle bedömas enligt fransk rätt framgår av 48 § 1 st. lagen om skiljeförfarande. Den franska skiljedomstolens ställningstagande till sin egen behörighet är formellt sett inte bindande för svenska domstolar när de prövar ansökan om verkställighet av skiljedomen, men HD:s presumtion att den franska skiljedomstolen tillämpat sin egen rätt på ett korrekt sätt är rimlig. Ett främmande avgörande, meddelat i det land vars lag enligt såväl det landets som svenska kollisionsregler är tillämplig, kan och bör tillerkännas särskilt stor bevisverkan och presumeras vara korrekt, jfr redan NJA 1935 s. 611.s. 642
26.Om kostnader i ett ärende hos Svea hovrätt om verkställighet av utländsk skiljedom handlade NJA 2001 s. 738 II, där HD i princip intog samma hållning som i NJA 2001 s. 738 I, som avsåg en liknande kostnadsfråga i samband med verkställighet av utländsk dom (se 5.2 ovan).s. 643