Stycket

13.På gränsen mellan inom- och utomobligatoriska förhållanden ligger frågan om lovligheten av fackliga stridsåtgärder. Kollisionsrättsliga aspekter av denna fråga aktualiseras oftast inom den internationella sjöfarten, där en svensk fackförening, som organiserar sjömän, för att pressa upp besättningens löner beslutar om nyanställningsblockad mot ett besökande utländskt fartyg och samtidigt begär och får sympatiåtgärder av hamnarbetarnas fackförening i form av t.ex. vägran att lossa fartyget. Det är sympatiåtgärden som utgör det effektiva påtryckningsmedlet, eftersom nyanställningsblockaden i praktiken är verkningslös i sig. I AD 2003 nr 46 gick arbetsgivarnas talan ut på att de båda fackföreningarnas stridsåtgärder skulle förklaras olovliga och att förbunden skulle förpliktas att utge ekonomiskt och allmänt skadestånd. Beträffande valet av tillämplig lag för bedömningen av stridsåtgärdernas lovlighet uttalade Arbetsdomstolen att denna rättsfråga enligt huvudregeln skall avgöras med tillämpning av lagen i det land där stridsåtgärden vidtas (se AD 1989 nr 120 och AD 2003 nr 26 i 2.1 ovan). Transportarbetareförbundets sympatiåtgärder i form av blockad mot lossning av fartygets last m.m. var vidtagna i Sverige och deras lovlighet var därmed att bedöma enligt svensk rätt. Även nyanställningsblockaden förklarades ”under de omständigheter som är aktuella” att vara en här i landet vidtagen stridsåtgärd vilken skulle bedömas enligt svensk lag. — Att sympatiblockadens lovlighet prövades enligt svensk rätt var ganska okontroversiellt, i varje fall när dess lovlighet prövades som huvudfråga och inte prejudiciellt inom ramen för prövningen av giltigheten av avtal vilka lyder under utländsk lag (jfr NJA 1987 s. 885). Det är inte lika okontroversiellt att även nyanställningsblockaden prövades enligt svensk lag. Det sista kan inte stödjas på domen AD 1989 nr 120, som Arbetsdomstolen hänvisade till. Det tillfälligt besökande utländska fartyget utgör ju inte en svensk arbetsplats och den svenska medbestämmandelagen är inte direkt tillämplig i fråga om de ombordanställda; detta är för tillämplig i fråga om de ombordanställda; detta är för övrigt poängen med medbestämmandelagens 42 § sista st. (lex Britannia). Det framgår dock av referatet att parterna i målet var ense om att dela Arbetsdomstolens beskrivna sätt att se på lagvalsfrågan. 4.2 Sakrätt I skiljedomen SAR 2003:2 s. 47 (se 4.1 ovan) uttalades, låt vara endast i ett obiter dictum, att ett äganderättsförbehålls rättsverkan i förhållande till tredje man skulle avgöras enligt lex rei sitae. 4.3 Marknadsrätt Marknadsdomstolens dom MD 2001:19 handlar, såvitt är av intresse här, om till den svenska konsumentmarknaden riktad marknadsföring, som påståtts ha bedrivits på bl.a. Internet i ett utländskt bolags namn. Marknadsföringen avsåg försäljning av oauktoriserad avkodningsutrustning, med vars hjälp man kunde tillgodogöra sig kodade TV-sändningar utan att behöva betala för det. Dylika dekodrar är förbjudna i Sverige, vilket medför att marknadsföringen enligt Marknadsdomstolens etablerade praxis automatiskt får anses som otillbörlig i den svenska marknadsföringslagens mening. Svarande i målet var dels en svensk medborgare med hemvist i Sverige (J.) dels ett utländskt bolag (Goldside), till synes med adress i Portugal, som J. hävdade var hans arbetsgivare och ansvarade för marknadsföringen. Marknadsdomstolen konstaterade med hänvisning till sina tidigare avgöranden (MD 2000:8 och 2000:19) att marknadsföringslagen är tillämplig på marknadsföring på Internet riktad mot konsumenter på den svenska marknaden. J. hade visserligen invänt att han endast var anställd i Goldside, men denna juridiska person har inte kunnat påträffas som registrerat bolag i något land. Omständigheterna talade enligt Marknadsdomstolen snarare för att det var J. som drev sin näringsverksamhet under namnet Goldside och att Goldside närmast fick betraktas som en enskild firma under vars namn J. drev verksamheten. Marknadsdomstolen fann därför att det inte var klarlagt att Goldside existerade som juridisk person, vilket gjorde att ett förbud inte kunde meddelas mot Goldside utan endast mot J., som ansågs vara ansvarig för verksamheten.s. 627