Stycket

10.I RÅ 2002 ref. 1 prövades betydelsen av det i Sverige olovligt kvarhållna barnets önskan att stanna här. Barnet, fött 1989, stod under moderns vårdnad och bodde med henne i England, medan den i Sverige bosatte fadern hade viss umgängesrätt. I samband med ett besök hos fadern 2001 kvarhölls barnet olovligen i Sverige. Modern ansökte hos länsrätten om överflyttning av barnet i enlighet med 1989 års verkställighetslag. Länsrätten avslog dock hennes ansökan p.g.a. att barnet självt motsatte sig överflyttningen och hade nått en sådan ålder och mognad att dess vilja borde beaktas i enlighet med verkställighetslagens 12 § 3 mom. Kammarrätten i Stockholm kom emellertid fram till att det inte kunde anses utrett att vad barnet uttryckt om att han motsatte sig att flytta tillbaka till England var uttryck för hans verkliga vilja och förordnade därför om överflyttning. Regeringsrätten konstaterade att barnet fyllt tolv år och att hänsyn normalt bör tas till en viljeyttring av ett barn i den åldern. Någon anledning att ifrågasätta att barnet uppnått en för hans ålder adekvat mognadsgrad fanns ej. Enbart det förhållandet att ett barn i den åldern säger sig föredra att stanna i det land i vilket det olovligen kvarhålls kan dock enligt Regeringsrätten inte tillåtas hindra en överflyttning. Däremot bör barnets vilja tillmätas avgörande betydelse om viljeyttringen synes utgöra ett självständigt och, i förhållande till barnets ålder, övervägt och välgrundat ställningstagande, t.ex. på så sätt att barnet ger uttryck för att det har förstått och övervägt konsekvenserna av att bryta upp från sin invanda miljö och bosätta sig i ett annat land. Av redovisningen av medlarens samtal med barnet i målet framgick enligt Regeringsrätten inte att barnet över huvud taget reflekterat över de eventuella svårigheter som skulle kunna uppstå till följd av hans beslut, vare sig när det gäller att anpassa sig till ett liv i Sverige eller beträffande att bryta upp från sin invanda tillvaro i England. Vid en samlad bedömning fann Regeringsrätten därför att vad barnet uttalat som sin mening inte kunde antas ge uttryck för ett så övervägt och välgrundat ställningstagande från hans sida att 12 § 3 mom. verkställighetslagen kunde vinna tillämpning. Faderns överklagande lämnades därför utan bifall.s. 618