1.Innehållet i HD:s avgörande i NJA 2005 s. 462 har redan hunnit bli föremål för ett par artiklar och behöver inte behandlas i detalj. Käranden, PL, en finanschef, hade anklagats för en rad ekonomiska brott. Han hade delgivits misstanke om dessa den 29 januari 1992. Den 16 juni 1995 väcktes åtal mot PL. Huvudförhandling skedde den 5 november 1998. I december samma år frikändes PL av tingsrätten. Domen överklagades inte. Brottmålsprocessen mot PL hade därför pågått under sammanlagt nästan 7 år.s. 555
2.I den process som därefter inleddes mot staten yrkade PL ersättning för ren förmögenhetsskada samt för ideell skada. Han gjorde i första hand gällande att åklagarmyndigheten gjort sig skyldig till fel eller försummelse vid myndighetsutövning genom att utan tillräckliga skäl delge honom misstanke om brott och väcka åtal mot honom samt genom att underlåta att lägga ned åtalet, trots att det efter kompletterande utredning inte fanns grund för åtalet. Han grundade sin talan i andra hand på att prövningen av anklagelserna inte hade skett inom skälig tid, ett krav som finns både i artikel 6 EKMR och även enligt rättspraxis som tolkar skadeståndslagen.s. 555
3.Tingsrätten ansåg att mannen hade drabbats av en kränkning av artikel 6 EKMR och att han hade rätt till ersättning för ideell skada enligt konventionen. Även hovrätten fann att artikel 13 kan ge direkt rätt till skadestånd om inga andra former av kompensation står till buds. Högsta domstolen ansåg också att mannens rätt enligt Europakonventionen, att få anklagelserna emot honom prövade inom skälig tid, hade kränkts. Två år hade gått från det att förundersökningen var klar tills åtal väcktes och ett år gick innan en aviserad åtalsjustering genomfördes. HD konstaterade till att börja med, att förmögenhetsskador på grund av dröjsmål (i strid med artikel 6) var ersättningsgrundande i enlighet med 3 kap. 2 § skadeståndslagen, dvs. fel eller försummelse vid myndighetsutövning. HD bedömde att gränsen för en ”skälig” total handläggningstid passerades den 1 januari 1997. HD ansåg att käranden hade styrkt ett orsakssamband mellan hans skada och konventionsöverträdelsen, vilket gav honom rätt till ersättning för ren förmögenhetsskada för inkomstförlust efter detta datum. Ersättningen jämkades p.g.a. att domstolen ansåg att det fanns andra omständigheter i målet vilka staten inte kunde anses svara för.s. 556
4.Såvitt gäller frågan om ideell skada hänvisade HD till sin tidigare slutsats i NJA 2003 s. 414, att Europadomstolens rättspraxis verkar kräva detta i vissa situationer. Samtidigt konstaterade domstolen att svensk rätt traditionellt haft en restriktiv attityd mot att döma ut ideella skadestånd. Enligt huvudregeln i skadeståndslagen 2 kap. 3 § krävs det ”allvarlig kränkning” ”genom brott som innefattar ett angrepp mot … frihet, frid eller ära”. HD hänvisade dock till den nu väletablerade principen om fördragskonform tolkning, enligt vilken domstolar bör eftersträva en tolkning av svensk rätt som överensstämmer med våra folkrättsliga åtaganden, t.o.m. om detta skulle innebära att man bortser ifrån andra tolkningsdata som tyder på en annan tolkning (doktrin, tidigare rättspraxis och förarbeten). HD konstaterade slutligen att ”övervägande skäl får anses tala för att ideellt skadestånd skall kunna dömas ut även av svensk domstol”.s. 556
5.PJ fick därvidlag ersättning för ideell skada med 100 000 kronor. Vid beloppsbestämningen tillämpade HD uttryckligen Europadomstolens kriterier för ersättning, angivna i rättsfallet Zullo v. Italy, som stadgar att i normala fall bör en nationell domstol utdöma mellan (cid:1) 1000 och (cid:1) 1500 i ideellt skadestånd per år att utgå för hela den period då den orimligt långa handläggningen pågått.s. 557