NJA 2003 s. 414.
Hänvisas från p. 22 (s. 571)
22.Fördragsslutande stater har tillämpat fyra olika rättsmedel såvitt gäller brott mot ”skälig tid-regeln”. Det första är talan att skynda på domstolsförhandlingar. Enligt RB 49 kap 7 § gäller att om en part anser att ett beslut av tingsrätten medför att målet försenas i onödan, får han/hon överklaga beslutet särskilt. Domstolen har nu klargjort att detta är i vanliga fall det mest effektiva rättsmedlet, och är att föredra. Det andra rättsmedlet gäller brottmål. När den åtalade har fällts kan man reducera påföljden p.g.a. dröjsmål i hanteringen av målet, i enlighet med BrB 29 kap. 5 §, 30 kap. 4 § och EKMR. I vissa länder kan domstolen ogilla åtalet och/eller bestämma att påföljden bortfaller helt. I andra länder är detta inte möjligt. Synen på frågan beror mest på om rätten att bli lagförd inom rimlig tid är betraktad som en självständig materiell rättighet — som är fallet i t.ex. Skottland — eller som en processuell rättighet som endast ingår i en övergripande rätt till en rättvis rättegång, som är fallet i England. HD har förklarat att det inte finns stöd i svensk rätt för att ett åtal kan avvisas eller ogillas p.g.a. att rättegång inte har hållits inom skälig tid.s. 571