1.Vikten av ett rättsfall kan knappast vara större än den tyngd som de i domskälen åberopade argumenten har. Vi har ingen prejudikatlära som förpliktar lägre domstolar att mer eller mindre blint följa HD:s avgöranden. I och för sig innebär vårt system att det ligger på de lägre domstolarna att anstränga sig för att förstå vad HD har menat och att tolka HD:s avgöranden i ljuset av varandra och att, för att citera Ivar Strahl i förordet till Allmän straffrätt i vad angår brotten (Lund 1976), påvisa sådana skäl för dem att de framstår såsom grundade på principer vilka kan tjäna till ledning vid bedömningen av andra fall. Men detta är inte lätt när HD förklarar att man anser att det inte går att uttala sig i för underdomstolarna angelägna frågor.s. 255
2.Det är naturligtvis vanskligt att bedöma vilken betydelse som de aktuella HD-domarna bör ges. När det gäller NJA 2000 s. 421 torde dock så mycket kunna sägas som att HD i sin praktiska tillämpning följde de riktlinjer som man rent principiellt inte ville ställa sig bakom. Så har HD i en del andra fall också agerat. Ett exempel är en av domarna avseende Göteborgskravallerna, NJA 2002 s. 489. Att hänsynstagande till den tilltalades ungdom av domstolarna rent generellt sker i huvudsak i enlighet med den tabell som finns i Jareborg-Zilas bok Straffrättens påföljdslära torde också stå klart.s. 255
3.Problemen är större när det gäller att tolka NJA 2005 s. 878. Den egentliga svårigheten ligger kanske inte så mycket i att HD inte heller nu ville ta ställning för generella riktlinjer utan i att HD:s straffmätning, till skillnad från i NJA 2000 s. 421, avviker från vad som tilllämpats av åklagarkåren under åtminstone ett års tid i enlighet med RÅ PM 2004:1 och också av många domare sedan RÅ:s promemoria blev känd i domstolarna.s. 255
4.Som framgått av det föregående är det vår åsikt att HD:s resonemang i det senaste rättsfallet på en del punkter saknar fog för sig. Den mest aktuella frågan är väl dock, om HD har rätt i sitt påstående att en tillämpning av RÅ:s riktlinjer skulle, som HD uttalar det, i många fall innebära en straffskärpning i förhållande till de påföljder som hittills har dömts ut. Hänvisningen till rättsfallet NJA 1996 s. 63 torde, som vi framhållit i det föregående, inte räcka som stöd för ett påstående av detta slag. HD verkar för övrigt inte helt säker på sin sak, eftersom domstolen använder uttrycket ”måste bedömas”. Det framgår inte om HD stöder sig på något annat än rättsfallet från år 1996. Ur den allmänna kriminalstatistiken torde det för övrigt vara omöjligt att finna stöd för det av HD gjorda antagandet.s. 256
5.HD:s straffmätning ställer till problem för den som är intresserad av ordning och reda i straffmätningsfrågor. Om man i ett fall då en vuxen lagöverträdare skulle ha blivit dömd till fängelse en månad skall bestämma påföljden för en person under arton år till 80 dagsböter innebär det att dagsbotsskalan beträffande brott av ungdomar skulle få en mycket kort spännvidd, från och med 30 dagsböter till och med 70 dagsböter. Visst är det möjligt att ha det så, men en modell av detta slag innebär att dagsbotsskalan från och med 80 dagsböter till och med 150 dagsböter reserveras för fall då den unge, om hon eller han hade varit vuxen, hade dömts till fängelse. Detta förutsätter i sin tur att fängelsestraff i större utsträckning än enligt RÅ:s riktlinjer för ungdomar skall kunna ersättas med böter. Annars behöver man ju inte så stora möjligheter till variation av dagsbotsstraffet i dessa fall som HD:s resonemang leder till. Men det är tveksamt om detta stämmer överens med praxis.s. 256
6.Vår slutsats blir att NJA 2005 s. 878 vilar på en rätt svag grund och att det därför ännu är för tidigt att dra ett streck över de av RÅ framtagna riktlinjerna. Till dess HD har kommit med ett mera välunderbyggt avgörande framstår det därmed som rimligt att inte ändra rättstillämpningen i nu aktuellt hänseende.s. 256