Stycket

51.För en försäkringstagare och då särskilt för en konsument är det av stor betydelse när en försäkring upphör att gälla. Utgångspunkten i 14 § konsumentförsäkringslagen är att en ”försäkring förnyas, om den inte har sagts upp att upphöra vid försäkringstidens utgång och försäkringstagaren inte vid denna tidpunkt har tecknat en motsvarande försäkring hos ett annat försäkringsbolag”. Detta gäller dock inte om det framgår av ”avtalet eller omständigheterna att en förnyelse inte skall ske”. Eftersom lagen gäller hemförsäkring, villaförsäkring, fritidshusförsäkring, reseförsäkring, trafikförsäkring eller annan motorfordonsförsäkring och båtförsäkring, är det självklart så, att behovet av förlängning varierar beroende på försäkringstypen. Ett fall som redan i förarbetena till lagen orsakade en del diskussion i detta hänseende var reseförsäkringen (se prop. 1979/80:9 s. 44 ff., särskilt s. 46 och s. 118 f. Jfr även SOU 1977 s. 84, s. 211). Här uttalades att bestämmelsen ”tar sikte enbart på sådana försäkringar som är av det slag att de brukar förnyas. Detta är fallet med de flesta av de försäkringar som konsumentförsäkringslagen omfattar. Ett undantag gäller dock för framför allt reseförsäkringar. En underlåtenhet från försäkringsbolaget eller försäkringstagaren att säga upp en sådan försäkring bör naturligtvis inte medföra att den automatiskt förnyas. De förordade reglerna bör därför inte gälla, om det framgår av avtalet eller omständigheterna att försäkringen inte skall förnyas” och att ”ett typiskt exempel [där automatisk förlängning inte skall ske] är att en reseförsäkring tecknas för en viss resa”. I NJA 1987 s. 982 hade en person tecknat en reseförsäkring inför en resa till USA där han eventuellt skulle utbilda sig till helikopterpilot, varför det var osäkert om resan skulle vara tre månader eller längre tid. Vad som avhandlats mellan säljaren och försäkringstagaren var föremål för delade meningar. Det stod dock enligt HD klart att försäkringstagaren inte velat avstå från fortsatt försäkringsskydd efter tre månader om hans resa inte skulle ha varit avslutad inom denna tid. HD anförde beträffande tillämpningen av 14 § att uttalandena rörande reseförsäkring fick antas främst ta sikte på försäkringar som tecknas för kortare tid, t.ex. tio dagar eller en månad, eftersom det vid vanliga turistresor i regel är möjligt att tillförlitligt bedöma sitt behov av försäkringsskydd i tiden. Detta gällde dock enligt HD inte vid reseförsäkringar för sådan tid som målet avsåg, där förhållandet ofta kan vara det motsatta. HD fann här att den tecknade reseförsäkringen skulle anses ha förnyats automatiskt och att försäkringstagaren därför haft försäkringsskydd vid den olycka som drabbade honom. HD uttalade härvid den princip som skulle gälla vid bedömningen. Sålunda skulle, när en reseförsäkring tecknas för ”längre tid än en normal semester och i vart fall för så lång tid som tre månader”, det ”antas många gånger vara ovisst, om försäkringstagaren efter försäkringstidens utgång kommer att vara i behov av försäkringsskydd eller inte”. Eftersom bestämmelsen ”bygger på tanken att det i en sådan oviss situation är bättre för försäkringstagaren att försäkringen automatiskt förnyas än att så inte sker” fick det anses vara ”av underordnad betydelse att måhända försäkringsbolaget eller försäkringstagaren i förhållandevis fler fall än vid andra försäkringsformer tvingas agera för att försäkringen skall upphöra att gälla och att försäkringstagaren därvid kan ådraga sig ansvar för en onyttig premie”. Denna olägenhet kunde enligt HD för övrigt undvikas genom att parterna träffar avtal om att förnyelse inte skall komma i fråga.s. 753