Stycket

38.Enligt 5 § 2 st. kan preskription avbrytas genom att ”gäldenären får ett skriftligt krav eller en skriftlig erinran om fordringen från borgenären”. Bestämmelsen anger inte uttryckligen vem av parterna som står risken för att kravet eller erinran inte når gäldenären. Huvudregeln i svensk rätt är emellertid att meddelanden befordras på avsändarens risk. Undantag från denna huvudregel föreskrivs exempelvis i 40 § AvtL och 82 § KöpL (jfr även prop. 1988/89:76, s. 217). I NJA 1996 s. 809 anförde HD, med hänvisning bl.a. till prop. 1979/80:119, s. 64 f., att det av preskriptionslagens bestämmelse följer att det är borgenären som står risken för att brev med krav eller erinran inte når gäldenären. Av bestämmelsen följer också enligt HD att det är borgenären som har bevisbördan för att preskriptionsavbrott skett. I det enskilda fallet hade borgenären sänt ett brev till gäldenären till en adress varifrån eftersändning till annan adress begärts. Något brev hade inte returnerats till avsändaren. HD fann här att även om ”inget annat talar för att brevet förkommit under postbefordran eller av annan anledning inte nått honom” så kunde det inte anses vara styrkt att gäldenären fått brevet. Här kan jämföras med NJA 1998 s. 750, där rekommenderade brev sänts till två gäldenärer och där ostridigt det ena brevet returnerats av posten. Några uppgifter om hur breven hanterats hade inte kunnat erhållas från posten, varför det inte fanns några bevis för att den andra gäldenären mottagit det till henne rekommenderade brevet. HD fäste här också avseende vid att det inte kunde anses visat att gäldenärerna mottagit avier om brevens ankomst. Mot denna bakgrund befanns borgenären inte ha styrkt att kraven kommit gäldenärerna till handa.s. 747