Stycket

31.I NJA 1987 s. 468, som rörde ett fall där en checkinnehavare mottagit check från en indossent och därefter varit passiv på ett sådant sätt att preskription inträtt. Frågan var här om innehavaren skulle anses berättigad att kräva indossenten på checkbeloppet på grundval av det bakomliggande rättsförhållandet. HD fann här att det inte framstod som motiverat att indossenten under alla förhållanden skulle bära risken för slutlig förlust framför checkinnehavaren. Vidare fann domstolen att checkinnehavaren genom att mottaga checken fick anses ha åtagit sig att bevaka checkrätten, åtminstone, som i fallet, när indossentens rätt var beroende av sådan bevakning. När detta försummas borde det enligt HD drabba checkinnehavaren. Enda möjligheten för innehavaren att i detta fall få betalt vore enligt HD om betalning skulle ske med stöd av 57 § checklagen om obehörig vinst. 5.3.3 Preskriptionsavbrott Av 5 § preskriptionslagen följer att preskription kan avbrytas exempelvis genom att gäldenären ”erkänner fordringen på annat sätt gentemot borgenären”. Bestämmelsen gäller inte för erkännanden av en fordran efter det att preskription faktiskt inträtt. Sådana erkännanden kan medföra att gäldenären gjort ett nytt åtagande. Frågan om så är fallet bör normalt avgöras enligt allmänna avtalsrättsliga principer. I NJA 2002 s. 358 hade en konsument med en näringsidkare ingått avtal om amortering av en skuld som preskriberats. HD:s majoritet (3 av 5 JustR) fann att det för betalningsskyldighet i dessa fall borde krävas att gäldenären ”på ett otvetydigt sätt har åtagit sig att betala fordringen trots att han haft vetskap om att den är preskriberad eller att det framgår att han, oavsett hur det förhåller sig med frågan om preskription, är villig att åta sig betalningsskyldighet”. Minoriteten fann dock att huvudregeln, som borde gälla även i relationen mellan näringsidkare och konsument, borde vara att en gäldenärs erkännande av en skuld återuppväcker fordringen oberoende av ”parts insikt i preskriptionsfrågan och motpartens uppfattning därom”. Minoriteten jämför här med situationen där en gäldenär erlagt betalning för en preskriberad skuld, där betalningen inte anses kunna återkrävas ens om den föranletts av att gäldenären saknade kunskap om att preskription inträtt. Eftersom majoriteten särskilt påpekar att insikt eller liknande faktum krävs när gäldenären är konsument bör, särskilt med beaktande av vad minoriteten anför, inte krävas att sådan vilja hos gäldenären manifesterats för att gäldenären skall anses ha gjort ett nytt åtagande. Principen i NJA 2002 s. 358 har sedermera tillämpats i NJA 2004 s. 499. Här hade en hyresgäst i ett brev efter det att preskription inträtt tillbakavisat hyresvärdens krav på betalning med hänvisning till tidigare framställda motkrav och i ett annat brev som svar på frågan om deras ståndpunkt beträffande motkraven anfört att deras krav täckte och översteg hyrorna. HD anförde att det av handlingarna inte framgick att hyresgästen på ett otvetydigt sätt hade ”åtagit sig att betala hyresfordringarna med vetskap om att de var preskriberade” och att det inte heller i övrigt framgick att hyresgästen ”velat återuppväcka preskriberade fordringar genom att erkänna dem”.s. 744