Närliggande

29.Bestämmelsen i 12 kap. 61 § JB var föremål för bedömning i NJA 1986 s. 198. Här hade hyresgästen väckt talan inom fristen i 12 kap. 61 § mot två solidariskt ansvariga proprieborgensmän men underlåtit att väcka talan mot huvudgäldenären/hyresvärden, för vilkens ansvar personerna gått i borgen. HD fann här att bestämmelsen i 8 § 2 st. PreskL om att preskription av en huvudfordran omfattar även fordran på grund av borgen inte var tillämplig. I stället befanns den avvägning mellan borgenärens, borgensmannens och huvudgäldenärens intressen som gjorts i NJA 1935 s. 199 vara ändamålsenlig, varför rätten mot borgensmannen ansågs bevarad genom att talan väckts mot borgensmännen inom den stadgade fristen i specialpreskriptionsbestämmelsen i 12 kap. 61 § JB. HD uttalade härtill att 1935 års fall kunde ”antas ha byggt på förutsättningen att borgensmannens regressfordran mot huvudgäldenären inte föll in under den särskilda regeln om tvåårspreskription utan var underkastad enbart den allmänna tioårspreskriptionen”. I ett annat avgörande rörande tillämpningen av 12 kap. 61 § JB, NJA 1992 s. 829, besvarades frågan huruvida kravet på att talan skall väckas inom fristen uppfylls redan genom en fastställelsetalan. Här menade en lokalhyresgäst att hon i samband med hyresvärdens renoveringsåtgärder drabbats av skador av skilda slag som dock hyresvärden menade hade preskriberats med tillämpning av 12 kap. 61 § JB. HD fann här att en av hyresgästen anhängiggjord fastställelsetalan rörande ersättningsskyldighet fick anses ha brutit preskriptionen. 5.3.2.5 Möjligheten till analogisk tillämpning av preskriptionsstadgande I 1944 års aktiebolagslag fanns en regel som föreskrev att en talan mot en likvidator inte fick väckas senare än ett år från det att slutredovisningshandlingar och revisionsberättelse framlagts på bolagsstämma. I NJA 1981 s. 577 uppkom frågan om denna bestämmelse var analogt tillämplig i ett fall där ett aktiebolag i likvidation försatts i konkurs och någon slutredovisning inte avgivits av likvidatorn. HD anförde här ”att i rättstillämpningen … antaga en regel som begränsar aktieägares talerätt i en situation klart utanför vad lagrummets lydelse anger möter … så starka betänkligheter från legalitets- och rättssäkerhetssynpunkt att en sådan lösning inte bör komma ifråga”. Uttalandet utgör ett relativt starkt stöd för antagandet att utrymmet för en analog tillämpning av ett preskriptionsstadgande — och då särskilt ett stadgande om specialpreskription — är begränsat. I vissa fall kan det dock tänkas att ett specialpreskriptionsstadgande inom ett rättsområde anses ge uttryck för en allmän rättsprincip och i dessa fall torde denna rättsprincip kunna tillämpas. 5.3.2.6 Växel- och checkpreskription Av 74 § växellagen, som rör frågan om s.k. obehörig vinst, följer att om en växelfordran är preskriberad, eller om växelrätten har gått förlorad genom försummelse att vidta en i lagen föreskriven handling, så skall växelinnehavaren ändå ha rätt att ”såsom i vanligt skuldfordringsmål, hos växelgäldenär utsöka vad denne till fordringsägarens skada skulle vinna, där fordringen förfölle”. Denna bestämmelse har prövats i NJA 1988 s. 176 och NJA 1988 s. 598. I NJA 1988 s. 176 hade en person, LS, med ekonomiska problem med skuld bl.a. till MP fått hjälp av en annan person, US, med att få kredit och US hade därför accepterat en växel med en person MP som trassent, LS som förste indossent, dennes fru som andra indossent och MP som tredje indossent. Växeln hade sedan diskonterats i SEB och LS hade fått lånevalutan vid diskonteringen. Växeln hade sedan omsatts flera gånger och vid dessa omsättningar var MP trassent, LS förste indossent och MP andra indossent och SEB indossatarie. US hade accepterat varje omsättningsväxel, men MP betalat räntor, en amortering och andra kostnader vid växelomsättningarna. Dessa kostnader ersattes inte av US. Den sista växeln löstes av MP och slutligen av US, men de kostnader som MP haft vid omsättningarna betalades inte av US. MP:s fordringar på grund av omsättningarna preskriberades gentemot US, varför MP krävt ersättning av US för dessa kostnader enligt 74 § växellagen. HD konstaterade härvid att växlarna tillkommit för att ge LS en kredit och att LS fått lånevalutan vid första diskonteringen i SEB. Vidare konstaterades att den slutligen betalningsskyldige på grund av det bakomliggande rättsförhållandet var LS. US hade enligt HD inte haft någon ekonomisk fördel av växelåtagandet. På grund av dessa omständigheter kunde det enligt HD inte anses att US gjort någon vinst av det slag som avses i 74 § växellagen genom att fordringarna mot honom förfallit.s. 742