Stycket

28.Hur tioårsregeln i 29 § FAL, liksom 31 § trafikskadelagen, skall tolkas bedömdes i NJA 2001 s. 695 I. HD anförde här att det fanns tre alternativa tolkningar av lokutionen inom tio år från det fordringen kunde göras gällande; (i) när skadan inträffade, d.v.s. vid olyckstillfället, (ii) när skadan visat sig och blivit konstaterbar samt (iii) när den skadelidande fick kunskap om att skadan orsakats av den skadegörande händelsen, d.v.s. olyckan. Den sista kunde uteslutas eftersom den sammanfaller med utgångspunkten för treårsfristen. I valet mellan de övriga två tidpunkterna valdes den tidpunkt när en skada gav sig till känna. De huvudsakliga skälen härför var dels uttalanden i den rättsliga doktrinen om att preskriptionstiden inte börjar löpa förrän skada faktiskt har uppkommit och därmed en ersättningsfordran vilket ansågs vara när skadan gav sig till känna, dels att det torde vara vid denna tidpunkt som det vid olycksförsäkring inträffar ett försäkringsfall och att det skulle strida mot detta synsätt att en skadelidande dessförinnan skulle kunna göra gällande ett anspråk. I NJA 2001 s. 695 II fann HD, med tillämpning av tidpunkten när skadan givit sig till känna, att den skadelidande fortfarande hade rätt till ersättning för inkomstförlust, trots att olyckan skett 1980 och talan väckts 1996. 5.3.2.3 Preskription och sakrätt En huvudregel beträffande preskription är att reglerna inte träffar sakrättsanspråk och att därför sakrätter normalt inte preskriberas (se t.ex. NJA 2003 s. 302). Det finns dock undantag från denna huvudregel. Ett undantag är att det finns en specialpreskriptionsregel beträffande den rätte ägarens rätt till lös egendom i godtrosförvärvslagen. Här stadgas i 3 § 2 meningen (efter en lagändring 2003; dessförinnan fanns motsvarande bestämmelse i 4 §, dock med en tremånadersfrist) att om inte ägaren kräver ”tillbaka egendomen från innehavaren inom sex månader från det att han fick eller måste antas ha fått kännedom om dennes innehav, får förvärvaren dock äganderätt till egendomen”. Begreppen innehav och innehavare spelar här en stor roll. Vad som skall avses härmed prövades i NJA 1992 s. 892, där en person efter ett antal transaktioner i god tro förvärvat en Bruno Liljefors-tavla och vid ägarens krav på lösen hävdat att ägarens talan preskriberats till följd av att polisen tagit tavlan i beslag och ägaren känt till detta. Efter att ha hänvisat till uttalanden i förarbeten och rättslig doktrin (prop. 1985/86:123, s. 24 och Håstad, i Festskrift till Kurt Grönfors, 1991, s. 261 ff.) fann HD här att ”förarbetsuttalandet ger uttryck åt den naturliga tanken att vetskap om innehavet bör få betydelse i preskriptionshänseende endast när innehavaren har en sådan ställning att det framstår som meningsfullt att rikta ett lösenkrav mot denne”, varför polisen inte kunde anses vara innehavare i lagens mening. 5.3.2.4 Preskription i jordabalksfall Enligt 12 kap. 61 § JB skall hyresvärd eller hyresgäst, som vill framställa fordringsanspråk på grund av hyresförhållande, väcka talan därom inom två år från det hyresgästen lämnade lägenheten. Utgångspunkten för beräkningen är sålunda när hyresgästen ”lämnade lägenheten”. Fram till 1984 hette det i stället att hyresgästen ”avträdde lägenheten” men ingen saklig skillnad är avsedd (se prop. 1983/84:137, s. 137). Frågan vad som skall avses med ”lämnade lägenheten” prövades i NJA 1998 s. 252. Här konstaterade HD att i situationer där hyresgästen lämnar lägenheten före avtalstidens utgång, så anses preskriptionstiden, trots lagtextens formulering, normalt börja löpa först när avtalstiden går ut. I de fall där ett hyresavtal sägs upp med stöd av 12 kap. 6 § JB ”upphör det genast att gälla”. Detta gäller naturligtvis inte om parterna kommer överens om annat eller domstol finner att grund saknades för uppsägning med stöd av bestämmelsen. I målet hade ett avhysningsyrkande återkallats. HD fann dock att dagen då talan om avhysning väckts skulle, i brist på närmare utredning, tillämpas som dag när avtalet upphörde.s. 741