Stycket

27.Enligt 29 § FAL skall den som vill bevaka en fordringsrätt på grund av ett försäkringsavtal ”i laga ordning anhängiggöra sin talan inom tre år från det han fick kännedom om att fordringen kunde göras gällande samt i varje fall inom tio år från det sådant tidigast kunnat ske”. En i princip likalydande bestämmelse fanns i dåvarande 28 § trafikskadelagen (nu 31 § i samma lag). Såväl treårsregeln som tioårsregeln har varit föremål för prövning. I NJA 1997 s. 97, som rörde frågan om preskription eventuellt skett till följd av treårsregeln i FAL, hänvisade HD med gillande till förarbetsuttalanden enligt vilka den treåriga fristen motiverats med dels intresset av att försäkringsgivaren kunde få överblick över sin ekonomiska ställning, dels svårigheten att verkställa den rättsliga utredningen efter en längre tid. Det konstaterades vidare att det av förarbetena inte framgick närmare vad som avsågs med ”fick kännedom om att fordringen kunde göras gällande” och att tolkningen härav diskuterats i den rättsliga doktrinen. I det konkreta fallet fann HD att den skadelidande, som ramlat från en stege och slagit i huvudet i en dörr och senare genomfört en neurologisk undersökning, genom nyssnämnda undersökning ”fått sådan kännedom om sin möjlighet att göra anspråk på ersättning ”enligt olycksfallsförsäkringen att preskriptionsfristen då börjat löpa. I NJA 2000 s. 285, som gällde eventuell rätt till skadestånd enligt trafikskadelagen och tillämpning av nuvarande 31 § i denna lag, anförde HD att bestämmelsen fick anses innebära att den skadelidande ”i vart fall skall ha haft kännedom om alla de faktiska förhållanden som grundar rätten till ersättning” samt att kännedomskravet — bl.a. om orsakssambandet — inte borde luckras upp, ”särskilt som preskriptionen inte bryts genom ett enkelt krav hos försäkringsbolaget när detta bestrider ansvar, utan försäkringshavaren i sådant fall är tvungen att anhängiggöra en talan vid domstol med risk för att behöva betala sina egna och försäkringsbolagets rättegångskostnader, och rätten till ersättning ändå preskriberas tio år från det att fordringen tidigast kunde göras gällande”. En tillämpning av dessa principer innebar att den skadelidandes krav på ersättning för sveda och värk preskriberats eftersom hon mer än tre år före det att talan väckts hade kännedom om sambandet mellan den olycka hon drabbats av och hennes värk och därför också om rätten till ersättning för sveda och värk. För övriga besvär bedömdes preskription inte ha inträtt, eftersom det inte kunde anses visat att läkarundersökningarna givit henne kännedom om att olyckan också orsakat andra skador som gav henne rätt till annan ersättning än för sveda ock värk. Samma bestämmelse prövades också i NJA 2001 s. 93, där HD betonade att den omständigheten att preskriptionsavbrott kräver att talan väcks med de risker detta innebär talade för ”att preskriptionstidens utgångspunkt inte bör anses infalla tidigare än när försäkringstagaren erhållit ett objektivt sett någorlunda säkert underlag med avseende på de faktiska förhållanden som han vill lägga till grund för sitt anspråk”. Här befanns den skadelidande ha rätt till ersättning för lyte och men eftersom hon inte i anslutning till olyckstillfället fick anledning att anta att hon kunde vara berättigad till sådan ersättning. Den skadelidande hade nämligen efter olyckan 1992 först 1996 fått muntligt besked att skadan var bestående och 1998 fått ett läkarutlåtande där det konstaterades att skadan var bestående.s. 740