Stycket

21.I NJA 1992 s. 16, där två privatpersoner önskade fastställt att 18 kap. 9 § HB var tillämplig på en banks uppdrag att hjälpa personerna att upprätta en växel, att granska och godkänna en bankgaranti och att vidarebefordra växeln till en säljare av virke i Finland. De två personerna hade vid avtal om inköp av virket överenskommit med säljaren att de skulle lämna en accepterad växel på köpesumman och att säljaren samtidigt skulle lämna en bankgaranti för leveransen. HD fann här att det fick antas ha varit förutsatt att banken skulle avge någon form av redovisning till personerna av hur uppdraget fullgjorts. Uppdraget bedömdes vara ett sysslomannaskap i bestämmelsens mening med hänsyn till att banken anförtrotts en accepterad växel och haft att för personernas räkning fullgöra betalningen om förutsättningarna härför förelegat. HD tillade också att den omständigheten att uppdragstagaren varit en bank inte kunde medföra att 18 kap. 9 § inte skulle vara tillämplig. Sju år senare återkom samma tvist till HD och då gällande frågan om preskription inträtt till följd av att man väckt talan senare än ett år efter slutredovisning (NJA 1999 s. 52). Banken hade återsänt växeln den 19 augusti 1985 och personerna hade väckt talan först den 4 maj 1988 och frågan var därför om återsändandet av växeln kunde anses vara en slutredovisning i bestämmelsens mening. HD anförde här inledningsvis att det förhållandet att en slutredovisning är ofullständig i och för sig inte hindrar att talefristen börjar löpa. Oberoende av i vilken form den lämnas skall den dock ”lämnas på ett sådant sätt att uppdragsgivaren förstår eller bör förstå att det är fråga om en slutredovisning”. Här fann HD att återsändandet inte varit tillräckligt för att personerna borde ha insett att fråga var om en slutredovisning. Det enda personerna borde ha förstått av återsändandet var att banken härigenom klargjort att man inte kunnat slutföra uppdraget. Talan ansågs därför ha väckts i rätt tid.s. 737