Närliggande

10.I 18 § SkbrL regleras möjligheten att kvitta när ett löpande skuldebrev har överlåtits. Som framgår av bestämmelsen får kvittning endast ske om antingen indrivandet skulle äventyras om kvittningsrätten upphörde och den nye borgenären uppenbarligen insett detta vid överlåtelsen eller om motfordringen grundar sig på det rättsförhållande som föranlett skuldebrevets utfärdande och den nye borgenären kände till eller haft skälig anledning att räkna med kvittningsmöjligheten. I NJA 1985 s. 121 hade ett löpande skuldebrev ställts ut av gäldenären, varefter borgenären pantförskrivit skuldebrevet till en kreditgivare till vilken också skuldebrevet traderats och sedan till en annan kreditgivare. Den första panthavaren hade underrättats om den andra pantsättningen. Härefter hade gäldenären gentemot den första panthavaren gjort gällande kvittning med motfordringar som gäldenären hade mot den ursprunglige borgenären. HD uttalade här att det, möjligen till skillnad från vad som gäller vid godtrosförvärv av lösöre (jfr NJA 1931 s. 741), för godtrosskydd i denna situation inte bör krävas god tro hos såväl panthavare som den tredje man som innehar panten, utan att det bör vara nog att panthavaren är i god tro. HD accepterade här att en godtroskvittning gjorts av gäldenären. Eftersom denne varit i god tro rörande den andra pantsättningen godtogs kvittningen till skada för denne. Avgörandet är ingående behandlat av Lindskog, Kvittning. Om avräkning av privaträttsliga fordringar. 2 uppl. 1993, s. 634 ff., särskilt s. 641 ff. Se om tillämpning av 18 § också NJA 1985 s. 468 som behandlats ovan. 5.2.2 Huvudfordringar som inte får användas till kvittning Det finns ett antal situationer där kvittning inte får ske p.g.a. huvudfordringens beskaffenhet i vid mening. Kvittningsrätten kan exempelvis gå förlorad genom avtal, exempelvis till följd av konkludent handlande. I NJA 1987 s. 253 var frågan om det förhållandet att en bank fört över medel från ett konto som tillhörde ett bolag som försatts i konkurs till ett konto tillhörande konkursboet skulle anses avskära banken från rätten att kvitta med användning av fordringar banken hade hos bolaget. HD fann här att bankens överföring till konkursboets konto inte kunde anses ha inneburit en betalning av fordringarna och att bankens åtgärd inte heller ändrat fordringarnas karaktär i något avseende av betydelse för kvittningen eftersom borgenär och gäldenär efter överföringen var desamma som tidigare.s. 732