Närliggande

69.En gammal princip i svensk rätt har varit att ränta på ränta som huvudregel inte skall utgå utan särskilt avtal härom mellan parterna. Denna fråga var föremål för prövning i NJA 1994 s. 3. Här hade en entreprenör ingått avtal med part om att entreprenören skulle ombesörja vissa ombyggnadsarbeten. Entreprenören hade a conto-fakturerat 4 miljoner kr i maj 1983 och fick bara betalt med 3 miljoner kr i september samma år. Härefter hade entreprenören utfärdat en dröjsmålsräntefaktura och sedermera yrkat dröjsmålsränta på fakturabeloppet. HD refererade här uttalanden i förarbetena till 1975 års räntelag enligt vilka dröjsmålsränta som förfallit till betalning men inte betalats inte skall läggas till kapitalet oberoende av hur länge dröjsmålsräntan utgår (se SOU 1974:28, s. 134 och prop. 1975:102, s. 128). Även om uttalandena tar sikte enbart på situationen att inte heller kapitalskulden betalats bör frågan enligt HD lösas på samma sätt även om kapitalskulden har betalats. Skälet härtill är att gäldenären annars skull ”komma i ett sämre läge om han betalar kapitalskulden än om han inte gör det”. Entreprenörens talan kunde därför inte bifallas. HD anvisade dock i domen hur en borgenär kan undvika att denna situation uppstår. Eftersom borgenären enligt 9 kap. 5 § HB har rätt att i första hand avräkna en betalning av gäldenären på dröjsmålsräntan, innebär en betalning som inte täcker även kapitalskulden att dröjsmålsränta fortsätter löpa på den ej betalade delen av kapitalskulden. 4.10 Mot vem kan påföljder riktas? Det finns ett antal situationer i vilka en gäldenär kan inträda som ny gäldenär i stället för en hittillsvarande gäldenär. I vilken utsträckning ett löfte från en gäldenär att åta sig betalningsansvar för en annan gäldenärs skuld är bindande gentemot tredje man får bedömas efter omständigheterna. I NJA 2002 s. 412 uttalade HD att ”om en person A, som är skyldig en annan person B en summa pengar, betalar beloppet till en tredje person C efter överenskommelse att denne skall betala beloppet till B, står det klart att B inte har något betalningsanspråk mot C, såvida inte denne åtagit sig betalningsansvar gentemot B eller det föreligger något annat särskilt förhållande” samt att detta får anses följa av allmänna regler om s.k. tredjemansavtal. I det aktuella fallet fann HD att en aviserande bank, som mottagit belopp från den öppnande eller bekräftande banken i ett rembursförhållande inte utan vidare kunde anses bli betalningsskyldig gentemot beneficienten.s. 727