Stycket

67.NJA 1991 s. 796 avsåg också en tillämpning av bestämmelsen i 4 § 3 st. om dröjsmålsränta på skadestånd. Här hade en arbetstagare drabbats av personskada på sitt arbete. Tvisten gällde när dennes fordran på skadestånd för kostnader och olägenheter skulle anses ha förfallit till betalning och därför börjat löpa med ränta. Parterna var i målet eniga om att kravet framställts och nödvändig utredning lagts fram och sålunda att förutsättningarna i bestämmelsen var uppfyllda viss bestämd dag. Enligt parternas uppgörelse, som baserats på ett yttrande från en personskadenämnd, skulle arbetstagaren ha rätt till ersättning i form av ett engångsbelopp beräknat på visst sätt med hänsyn till visst årligt belopp under ett antal år och sedan ett återstående belopp kapitaliserats på visst sätt. Arbetsgivaren menade att dessa årliga belopp förfallit till betalning årsvis i efterskott och att det återstående beloppet förfallit först i och med yttrandet från nämnden. HD anförde här att nämndens yttrande inte kunde anses ha till annat syfte än att ge en rekommendation om ersättningsbeloppet, att arbetsgivaren inte klargjort sin uppfattning om tolkningen av uppgörelsen för arbetstagaren och att övriga omständigheter inte var sådana att arbetsgivaren haft fog för att anta att arbetstagaren gått med på en annan förfallodag. Mot denna bakgrund fann HD att fordran i dess helhet förfallit till betalning.s. 726