Stycket

63.I förarbetena till räntelagen görs klart att med lokutionen ”på liknande grund” avses bland annat fall där avtal blir ogiltigt på grund av svek, handlande mot tro och heder eller liknande. Däremot anförs att den inte skall kunna tillämpas när betalning återgår enligt principerna för condictio indebiti (se prop. 1975:102, s. 93 ff. och 115 f.). Som påpekas i NJA 1988 s. 457 har förekommande gränsfall överlämnats åt rättstillämpningen. I nyssnämnda avgörande hade en stad befunnits vara återbetalningsskyldig av brukningsavgifter för vatten och avlopp till följd av att den tillämpade taxan varit ogiltigt på grund av att den stred mot gällande lagstiftning. HD uttalade här att avkastningsränta skulle ha utgått om det varit fråga om ett privaträttsligt avtal och detta oberoende av om betalningsmottagaren varit i god eller ond tro. Att betalningen grundats på ett i offentligrättslig ordning fattat beslut kunde enligt HD inte föranleda en ”för den återbetalningsberättigade mindre gynnsam bedömning”. I mål T 4233-01, rörande ett krav på återbetalning av för högt debiterade leasingavgifter, konstaterade HD att återbetalningskravet inte föll under något av de undantag som anförts i tidigare rättspraxis och förarbetena till räntelagen och att därför gäldenären hade rätt till avkastningsränta. HD anförde här, med hänvisning till prop. 1975:102 s. 93 f. och 115 f. samt till NJA 1985 s. 352 och NJA 1988 s. 457, att bestämmelsen om avkastningsränta inte ”ansetts omfatta fall då betalning går åter enligt principen om condictio indebiti, när betalningsmottagaren är i god tro, och liknande situationer”. Uttalandet är närmast ordagrant hämtat från prop. 1975:102, s. 116. Dessa uttalanden skall inte tolkas som ett generellt godtrosskydd. I förarbetena anfördes nämligen vidare att ”vid condictio indebiti har betalningsmottagaren ett betydande godtrosskydd enligt svensk rätt, och det skulle inte stå i samklang med detta att ålägga honom skyldighet att betala ränta från det han har uppburit beloppet. Gränsfall kan otvivelaktigt uppstå, t.ex. vid återgång av avtal på grund av bristande förutsättningar på betalningsmottagarens sida och återkrav av betalning som mottagits utan svek men i ond tro”. Att godtrosfrågan vid återgång till följd av hävning eller ogiltighet normalt saknar betydelse har, som nyss framgått, bekräftats av HD i NJA 1988 s. 457. 4.9 Dröjsmålsränta Den tidpunkt från vilken dröjsmålsränta skall utgå regleras i 3 och 4 §§ RänteL. Dessa bestämmelser har varit föremål för prövning i ett antal avgöranden. 3 § 1 st. RänteL var föremål för prövning i NJA 1991 s. 736. Här hade borgenären ”mot bättre vetande” bestridit att fråga var om en slutbetalning av en skuld och vägrat lämna ut revers och pantbrev. Gäldenären hade därför inte erlagt beloppet och borgenären krävde dröjsmålsränta enligt 3 § 1 st. RänteL. Huvudfrågan i målet avsåg tolkningen av kravet att betalningsfristen skall ha försuttits för att ränta skall utgå. Som konstaterades av HD framgår av förarbetena att dröjsmålsränta inte skall utgå om borgenären är den part som orsakar att betalning uteblir på förfallodagen (se bl.a. SOU 1974:28, s. 104). De situationer som främst varit i åtanke är här att borgenären vägrar motta betalning eller medvetet håller sig undan från gäldenären. HD fann att borgenärens inställning onekligen varit ägnad att inge gäldenären betänkligheter att infria utfästelsen. Eftersom gäldenären dock ”genom krav på kvitto och särskilda påteckningar på berörda handlingar” haft möjligheter att tillräckligt tillvarata sina intressen befanns situationen, efter en jämförelse med vad som anförts i prop. 1986/87:72, s. 9 f., inte ha varit sådan att gäldenären skulle kunna hålla inne betalningen räntefritt.s. 724