Stycket

60.HD har även i NJA 1992 s. 213 skapat viss ytterligare klarhet. Här hade dragkroken på en köpt begagnad bil varit felaktig, vilket lett till att dragkrokens infästning i bilen lossnat när personen med familj var på väg genom Sverige mot kontinenten på husvagnssemester. Att dragkroken lossnat hade medfört att husvagnen fått omfattande skador och att också bilen skadats. Köparen hade fått ägna en dag av sin semester åt att ordna en hyrbil och åt att hyra en husvagn och ytterligare två semesterdagar åt att hämta den egna bilen som under tiden efter olyckan hade varit inne på reparation. Köparen krävde ersättning av dragkroksproducenten — med vilken han inte hade något avtal — för den förlorade semestern för honom själv och frun samt för de arbeten p.g.a. olyckan som de utfört under dessa tre dagar. HD fann här att något avgörande hinder inte förelåg för att skadestånd för sakskada också skulle kunna omfatta förlust av fritid. HD anförde att frågan delvis kommit i ett nytt läge genom att motiven till bl.a. KKöpL intagit ståndpunkten att 32 § KKöpL också omfattar förlust av fritid samt liknande besvär och olägenheter som inte direkt kan mätas i pengar (se prop. 1989/90:89, s. 42). Enligt HD kunde ersättning för förlust av fritid anses stämma väl överens med den allmänna tendensen att tillmäta intresset av fritid och rekreation allt större betydelse. Härtill konstaterades att det inte fanns några vägande sakliga skäl att skilja mellan ersättning i och utom kontraktsförhållanden, åtminstone inte när sakskadan träffat egendom som skulle användas i rekreationssyfte. Privatpersonen och dennes fru befanns därför ha rätt till viss ersättning för förlusten av semestern och för de olägenheter det inneburit att använda semesterdagarna för att minska sakskadans följder. Eftersom fritidsförluster var ersättningsgilla i detta utomobligatoriska förhållande och hänvisning i domen skedde till förarbetsuttalanden i förarbetena till 1990 års KKöpL, finns det all anledning att anta att fritidsförluster av motsvarande slag är ersättningsgilla också vid näringsidkarens avtalsbrott. 4.7.2.11 Särskilt om förlust av rätt att göra gällande ett borgensåtagande Av en relativt omfattande rättspraxis framgår att borgenären efter det att någon tecknat borgen för en skuld har skyldigheter gentemot borgensmannen. Konsekvenserna rörande rätten att göra gällande borgensåtagandet vid brott mot någon eller några av dessa förpliktelser har behandlats i bl.a. NJA 1991 s. 277 och NJA 1992 s. 351. I NJA 1991 s. 277 hade kreditgivare beviljat lån till två privatpersoner som hade lämnat pantbrev i en fastighet som säkerhet för lånet. Enligt reversen gällde panten också som säkerhet för en persons borgensåtagande för lånet. Kreditgivaren lämnade pantbrevet till annan kreditgivare och vitsordade i tvisten att man därmed gjort sig skyldig till skadeståndsgrundande kontraktsbrott. Kreditgivaren hade emellertid bestridit att skadestånd skulle utgå eftersom man menade att panten saknade allt värde och borgensmannen därför inte lidit någon skada. HD konstaterade dock att borgensmannen genom kreditgivarens kontraktsbrott ”betagits möjligheten att på grund av panträtten få betalning ur fastigheten för det fall att hans regressfordran inte blev till fullo betald och att ”bolaget har bevisbördan för sitt påstående att panten inte skulle ha gett full täckning för borgensåtagandet”. Den i målet förebragda utredningen ansågs inte vara tillräcklig för att visa kreditgivarens påstående. Borgensmannens skadeståndskrav bifölls därför. I NJA 1992 s. 351 hade banken försummat att underrätta borgensmannen om att gäldenären, ett bolag, inte betalat på förfallodagen. Enligt HD hade borgensmannen vid underrättelse i rätt tid kunnat försöka förmå bolaget genom dess företrädare att betala eller självt erlägga beloppet och därefter söka driva in sin regressfordran hos bolaget. Försummelsen skulle enligt HD medföra att banken förlorade ”sin rätt enligt borgensåtagandet i den mån försummelsen inverkat på hans regressrätt”. Enligt bolagets revisor var det uteslutet att bolaget vid förfallotidpunkten skulle ha kunnat betala skulden. HD beaktade emellertid att bolaget drev verksamhet vid denna tidpunkt och att utredning rörande denna verksamhet och dess resultat inte förebragts, varför banken inte med tillräcklig tydlighet kunde anses ha visat att borgensmannen inte lidit skada med ett belopp motsvarande borgensförbindelsens omfattning. 4.8 Utbytesersättning 4.8.1 Avkastningsränta I 2 § 2 st. RänteL regleras parts rätt till s.k. avkastningsränta. Bestämmelsen innehöll fram till en lagändring 1990 en regel som tog sikte på situationer där betalning skulle återgå till följd av att avtal hävts på grund av betalningsmottagarens kontraktsbrott eller på annan liknande grund. I dessa situationer skulle ränta utgå för tiden från den dag betalning skedde till och med den dag då återbetalning skett eller, om återbetalning inte skett i rätt tid, den dag från vilken dröjsmålsränta skulle utgå. Genom lagändringen 1990 föreskrivs inte längre att avkastningsränta skall utgå enbart vid betalningsmottagarens kontraktsbrott. Bestämmelsen gäller numera oavsett vem av parterna som har gjort sig skyldig till ett kontraktsbrott som medfört att betalning skall återgå. Det huvudsakliga skälet till förändringen är enligt förarbetena att det "inte kan anses motiverat att en säljare i vissa fall skall få inneha köpeskillingen räntefritt" (se prop. 1988/89:76, s. 219). Köparen måste enligt 65 § 1 st. KöpL utge ersättning för avkastning och nytta oavsett vem av parterna som har hävt avtalet. Enligt specialmotiveringen är det för dessa fall "rimligt att ränta på köpeskillingen får kvittas mot sådana ersättningskrav". Det finns mot denna bakgrund anledning att betrakta avkastningsräntan som del av vad som kan kallas utbytesersättning och parallellställa denna ersättning med ersättning för avkastning och nytta, som också skall utgå oavsett vem av parterna som gjort sig skyldig till avtalsbrott.s. 722