Närliggande

55.Här kan jämföras också med NJA 1998 s. 438, vars huvudfråga rörde tillåtligheten i en fastställelsetalan om skadeståndsskyldighet för en revisor och en revisionsfirma för försumlig granskning av mervärdesskatteredovisning. Käranden, en ekonomisk förening, hade här drabbats av skattetillägg och restavgifter som man menade kunde ha undvikits vid en fullgjord granskning av redovisningen. Något belopp kunde enligt käranden inte fastställas eftersom skattemyndigheternas beslut var föremål för rättslig prövning. HD uttalade här att det i förevarande fall ”saknades möjlighet” för käranden att ”slutligt bestämma sitt skadeståndskrav, eftersom detta till största delen var beroende av utgången av det överklagade skatteärendet”. Vidare anfördes att eftersom ”skadeståndskravet inte var känt till sin storlek”, måste käranden räkna med processuella problem oavsett om denne väckte en fullgörelse- eller fastställelsetalan. Vid en fullgörelsetalan skulle ”det yrkade beloppet inte kunna slutligt bestämmas förrän skatteärendet avslutats någon gång i framtiden”. Till sist uttalades att tidpunkten när fastställelsetalan senast måste anhängiggöras var sådan att det då ”inte fanns någon förfallen skadeståndsfordran avseende skattetillägg och restavgifter”. Dessa uttalanden antyder med viss styrka att det enligt HD inte är möjligt att föra talan med ett skadeståndskrav för åtminstone skadeposter som fortfarande är föremål för bedömning i förvaltningsdomstol. Det är däremot osäkert om längre gående slutsatser kan dras om möjligheten att kräva ersättning för förluster som ännu inte kan till beloppet bestämmas. På det kontraktuella skadeståndsområdet torde annars utgångspunkten vara att även framtida skador, vars förlopp åtminstone inletts i och med kontraktsbrottet, är ersättningsgilla. 4.7.2.2 Adekvat kausalitet I NJA 1991 s. 217 hade en bankkund av ett bankkontor fått rätt att tillfälligt övertrassera sitt konto. Det bankkontor till vilket bankkunden gått för att få ut pengar hade emellertid inte erhållit meddelande härom, varför utbetalningen av begärt belopp fördröjdes med mellan en och en halv och två timmar. Bankkunden, som ropat in en fastighet på exekutiv auktion slutförde köpet med kronofogdemyndigheten men påstod att han inte fått fastigheten vidaresåld till en person till följd av att denne efter en tids väntan starkt irriterad gått därifrån. På grund av det inträffade påstods personen inte längre ha varit intresserad av ett köp, varför bankkunden menade att han gått miste om en handelsvinst för vilken han krävde ersättning. Vidare yrkade han ersättning för lånekostnader som han åsamkats genom att behöva uppta lån för att kunna utge slutlikvid för den fastighet som han ropat in och som han räknat med skulle vidareförsäljas direkt. HD fann att banken var skadeståndsskyldig. Som ytterligare förutsättning för en rätt till ersättning gällde dock enligt HD att skadan kunde "anses ha varit förutsebar. Ett sådant krav är motiverat av att dröjsmål med betalning av pengar kan leda till förluster av de mest skilda slag”. HD anförde här att det för en bank ofta fanns anledning räkna med att "även smärre förseningar med utbetalningar från bankkonton kan leda till att ekonomiska transaktioner av olika slag försvåras eller omöjliggörs”. Eftersom det ansågs vara styrkt att det förelegat avtal mellan bankkunden och den presumtive köparen av fastigheten och att bankkunden "tydligt klargjort för företrädare för banken att han var i behov av att snabbt få ut pengar för att slutföra en fastighetsaffär i vilken [den presumtive köparen] var involverad”, fann HD att de lämnade uppgifterna hade varit tillräckliga för att den uppkomna skadan skulle anses ha varit förutsebar för banken, trots att det inte närmare preciserats för banken på vilket sätt den presumtive köparen var inblandad i affären. HD fann därför att bankkunden var berättigad till ersättning för såväl den uteblivna handelsvinsten som de åsamkade lånekostnaderna.s. 716