Stycket

52.NJA 1991 s. 625 avsåg den komplicerade frågan hur ersättningen skall bestämmas när den är beroende av framtida och osäkra skeenden. Avgörandet avsåg frågan om en säljare av en fastighet skulle ha rätt till skadestånd motsvarande den skatt som utgick på realisationsvinsten när försäljningen som utlöste denna skatteeffekt inte skulle ha ägt rum vid den tidpunkt som skett om fastighetsmäklaren lämnat riktiga upplysningar om möjligheterna till uppskov med realisationsvinstbeskattningen. HD konstaterade här att det i fall av detta slag inte är möjligt att med bestämdhet fastställa vilken den ekonomiska skadan slutligen blir eftersom den är beroende av framtida och osäkra omständigheter som framtida fastighetsförsäljningar och ändrade regler i skattelagstiftningen. För att inte mäklarens ansvar skulle ”bli illusoriskt i strid med lagstiftningens syfte, kan i vart fall inte uppdragsgivaren åläggas någon bevisskyldighet för sådana ovissa, i framtiden liggande faktorer. I stället måste utgångspunkten för skadebedömningen vara, att mäklaren faktiskt har orsakat uppdragsgivaren en viss utgift som denne inte skulle ha haft. Att det har inträffat är uppdragsgivarens sak att visa. Har det blivit visat, får skadan anses svara mot utgiften, i den mån inte mäklaren har gjort sannolikt att den i det aktuella fallet blir mindre”. Eftersom fastighetsmäklaren i det enskilda fallet inte påvisat några sådana omständigheter fann HD att säljaren skulle anses ha rätt till ersättning med ett belopp motsvarande realisationsvinstskatten och den kvarskatteutgift som utgått. Samma grundtanke rörande skadeståndets beräkning applicerades i NJA 1992 s. 58, där rådgivaren culpöst givit rådet att ägarna till ett aktiebolag borde ombilda till ett handelsbolag, vilket lett till en skatteutgift. HD uttalade här att ”någon säker bedömning av den skattemässiga totaleffekten av övergången till handelsbolag är ej möjlig att göra. Bilden kompliceras ytterligare av att också andra aspekter än de skatterättsliga måste beaktas, såsom t.ex. reglerna om sociala avgifter. I linje med vad som uttalats av HD i [NJA 1991 s. 625] får utgångspunkten för skadebedömningen vara att [klienterna] orsakats en skatteutgift som de annars inte skulle ha haft. Skadan får anses svara mot utgiften i den mån [rådgivaren] inte gjort sannolikt att skadan blivit mindre”. Skatteutgiften ansågs utgöra klientens förlust eftersom rådgivaren inte påvisat någon omständighet som talade härför.s. 715