Stycket

51.En klar utgångspunkt i svensk rätt har varit att det hypotetiska händelseförloppet i fall där den kontraktsbrytande partens skyldighet kunde variera i viss utsträckning skall konstrueras så, att den minst betungande skyldigheten läggs till grund. Har sålunda exempelvis säljaren åtagit sig att sälja ca 500 kg jord och sedan inte alls levererat, skall en skadeståndsberäkning utgå från den minimikvantitet säljaren skulle ha kunnat leverera utan att göra sig skyldig till avtalsbrott (se Rodhe, Obligationsrätt, 1956, s. 481 och Iversen, Erstatningsberegning i kontraktsforhold, 2000, s. 121 ff.). Möjligen innebar NJA 1998 s. 893 ett avsteg härifrån. I fallet hade länsbostadsnämnden varit i dröjsmål med handläggningen av ett bostadslån på ett sådant sätt att ersättningsskyldighet i och för sig förelåg. Den sena utbetalningen hade i sin tur lett till att lånet utbetalats senare och med högre ränta än som annars skulle ha skett, liksom till att låntagaren fram till faktisk utbetalningsdag betalat en högre ränta på ett byggnadskreditiv. Här hade Boverket räknat med att lånet bort betalas ut omkring månadsskiftet juni/juli, baserat på den genomsnittliga handläggningstiden. Här anförde HD att det saknades anledning anta att räntan ”under aktuell tid i större mån avvikit från den som gällde den 1 juli” och att bedömningen därför borde utgå ifrån att ”bostadslånet skulle, om det utbetalats i normal tid, ha åsatts den ränta som tillämpades” den 1 juli. Möjligen avsåg HD med omnämnandet av ”aktuell tid” att den närmare preciseringen saknade betydelse eftersom räntan var densamma under denna period. Från prejudikatssynpunkt hade det emellertid varit riktigare att HD angett att utgångspunkten var den tidpunkt vid vilken länsbostadsnämnden senast kunde utbetala lånet utan att fel och försummelse i myndighetsutövning kunde anses föreligga.s. 715