Stycket

45.Ett omdiskuterat fall, som också berörde frågan om grov vårdslöshet, är NJA 1998 s. 390. Fallet avsåg bl.a. frågan om en ansvarsbegränsning till visst maximibelopp i Postens villkor kunde göras gällande när skadan inträffat till följd av uppsåtligt handlande av personal hos Posten. Här hade en part inlämnat en assurerad försändelse med det maximala assuransbeloppet 10 000 kr för befordran till en part i Holland. När paketet, som enligt uppgift innehållit diamanter värda mer än 9 Mkr, anlände till den holländske parten innehöll det bara batterier och en tidning som var daterad i tiden efter inlämningen, varför försäkringsbolaget som hade försäkrat försändelsen till över 1 miljon USD utbetalat beloppet till avsändaren och sedan regressvis gjort gällande krav mot Posten. HD uttalade här att frågan huruvida det var möjligt för Posten att begränsa sitt ansvar ”också för förluster och skador som förorsakats av brott begångna av Postens arbetstagare är mera tveksamt. Huvudregeln i svensk rätt är nämligen att den som mot ersättning tar emot egendom för befordran, förvaring eller annat ändamål inte kan friskriva sig från ansvar för skadegörelse, stöld eller andra brott mot egendomen som begås av mottagaren eller hans arbetstagare och inte heller för skador på egendomen som dessa förorsakar av grov vårdslöshet (jfr SOU 1974:83 s. 177, NJA II 1976 s. 286, Adlercreutz, Avtalsrätt II, 4 uppl 1996 s. 101, Bernitz, Standardavtalsrätt, 6 uppl 1993 s. 53 och 88 samt Hellner, Skadeståndsrätt, 5 uppl 1995 s. 86 och Speciell avtalsrätt II, 2 häftet, 3 uppl 1996 s. 224)”. Bl.a. mot denna bakgrund fann HD:s majoritet att ansvarsbegränsningen inte kunde göras gällande, varför Posten blev ersättningsskyldig gentemot försäkringsbolaget. Det citerade uttalandet och utgången i denna del har med skärpa kritiserats av t.ex. Hellner (se Hellner, Stulna diamanter, JT 1998–99, s. 150 ff.).s. 711