Närliggande

44.I NJA 1992 s. 130 prövades om en entreprenör gjort sig skyldig till grov vårdslöshet enligt 5 kap. 8 § i AB 72, där det föreskrevs ett ansvar i dessa fall efter garantitidens utgång (jfr dock numera 5 kap. 6 § AB 04 där entreprenören har ett vårdslöshetsansvar för väsentliga fel i entreprenaden). Här bestod felet i att entreprenören vid infästning av ett innertak i en skola, bl.a. i dess matsal, tillämpat alltför stort spikavstånd med hänsyn till spikdimensionen, något som var i strid med gällande föreskrifter. HD anförde här att det vid tolkning av begreppet i standardavtalet var naturligt att söka ledning i de bestämmelser i civilrättslig lagstiftning där samma begrepp används. Härvid beaktades regler och principer på det skadeståndsrättsliga och försäkringsrättsliga området, på transporträttsområdet och inom köp- och tjänsteområdet. Enligt HD var det en vanlig uppfattning på det skadestånds- och försäkringsrättsliga området ”att en vårdslöshet måste vara av mycket allvarligt slag för att den skall kunna betecknas som grov; vanligen är det fråga om ett handlande som ligger på gränsen till uppsåtligt förfarande, dvs som vittnar om en betydande hänsynslöshet eller nonchalans och som medför en avsevärd risk för skada”. Vid jämkning av skadestånd eller nedsättning av försäkringsersättning behövde inte ens medvetenhet om risk för betydande skador innebära att vårdslösheten bedömdes som grov. På det transporträttsliga området framgick enligt HD av förarbetsuttalanden (prop. 1982/83:159, s. 95) att grov vårdslöshet på detta område normalt förutsatte ett medvetet risktagande. Emellertid konstaterades att det av NJA 1986 s. 61 följde att begreppet var vidare än så. För det köprättsliga områdets del konstaterade domstolen att det av förarbetena till exempelvis 33 § KöpL, 24 § KKöpL och 17 § KTjL inte framgick närmare vad som avsågs med grov vårdslöshet, varför det inte heller här fanns stöd för ett generellt krav på ett medvetet risktagande. Efter denna analys anfördes att det låg i sakens natur att begreppet inte kunde ges en enhetlig innebörd på alla områden där det används. Detta innebar exempelvis att den mycket restriktiva tillämpningen inom skadestånds- och försäkringsområdet inte gjorde sig gällande på samma sätt i kommersiella avtalsförhållanden på andra områden, varför man på sådana områden borde ”i princip kunna beakta även andra kvalificerade avvikelser från normal aktsamhet än ett medvetet risktagande”. Detta ansågs gälla också för tillämpningen av AB 72. HD fann i det enskilda fallet att entreprenören hade agerat grovt vårdslöst. Vid denna bedömning fäste HD avseende vid (i) att entreprenören före utförandet inte gjort beräkningar till ledning för hur infästningen skulle ske, (ii) att det, trots att det saknades anledning anta att entreprenören varit medveten om risken med utförandet av infästningen, ålegat entreprenören att ”genom hänvändelse till konstruktören eller annan sakkunnig inhämta anvisningar till ledning för infästningen” och (iii) särskilt vid att ”arbetena avsåg en lokal där risken för personskador var uppenbar”.s. 710