Närliggande

32.Vårdslöshetsansvaret för en travtränare prövades i NJA 1983 s. 617 I. Här hade en kusk efter ett uppvärmningsvarv för att hindra hästen från att öka farten hållit igen hästen, något som också hade varit en del av träningen för att lära hästen att anpassa sitt travtempo för att kunna göra ett väldisponerat lopp. Detta hade lett till att andningsvägarna täppts till och till att hästen fått syrebrist i hjärnan med påföljd att den störtat och i fallet brutit halskotpelaren. Kusken hade släppt hästen på order av en annan kusk när hästen fladdrat med öronen och den andra kusken därför fattat misstanke om att något inte stod rätt till. Kuskens förklaring till att han själv inte tidigare släppt hästen hade varit att han inte hört väsljud från hästens hals, vilket vanligen var fallet när en hästs andningsvägar förträngdes. Hästen hade haft en benägenhet att ”pulla”, d.v.s. försökt sticka iväg fortare än kusken tyckt vara lämpligt och därför dragit hårt i tyglarna, varför hästen behövde hållas igen med kraft. I dessa lägen kunde det enligt HD vara svårt att förutse om hästen hålls igen för hårt med syrebrist och eventuellt medvetslöshet som följd. Det var inte heller ovanligt att hästar störtade under träning eller tävling till följd av att de hölls igen för hårt, dock utan nämnvärda skador. Dessa omständigheter medförde att det inte kunde anses visat att kusken agerat culpöst. I NJA 1996 s. 564 befanns däremot en travtränare som haft en häst i sin vård ha agerat försumligt genom att inte tillse att dörren till den box där hästen befann sig försetts med lås som omöjligen kunde öppnas av hästen. Eftersom hästen genom den otillfredsställande låsanordningen kunnat öppna boxdörren hade det enligt HD uppkommit en risk för att hästen skulle komma ut och i samband därmed förr eller senare komma till skada. HD tillämpade här, där fråga var om en sakskada, det sedvanliga testet där hänsyn tas till risk för skada, den sannolika skadans storlek och möjligheterna att förekomma skadan. Beträffande den senare frågan kan jämföras med NJA 1995 s. 274, där en hästbox på en travbana haft en gallerförsedd sidovägg som slutade ca 25 cm nedanför taket och där en olycka skett genom att hästen stuckit in huvudet i luftutrymmet mellan galler och tak och därvid fastnat och sedermera kvävts till döds. Också här användes denna Learned Handformula, där det beaktades att risken för att en skada skulle inträffa inte kunde anses obetydlig, att en olycka sannolikt skulle medföra en allvarlig skada och där skaderisken hade kunnat förebyggas på ett enkelt och föga kostsamt sätt genom att en tvärslå hade satts över luftutrymmet. Med hänsyn härtill och med beaktande av att det sedan länge funnits ett allmänt råd om att boxar skulle konstrueras med ett luftutrymme om minst 50 cm befanns uthyraren på kontraktuell grund och ägaren av stallet på utomobligatorisk grund ha agerat försumligt.s. 704