Närliggande

6.Retentionsrättens omfattning prövades också i NJA 1987 s. 312. Här hade en person, S, sålt en bil till en annan person, M, med äganderättsförbehåll. M hade sedan överlämnat bilen för en nödvändig reparation hos reparatören B och sedermera sålt bilen till B. B hade sedan i sin tur sålt bilen till annan. Eftersom B inte förvärvat bilen i god tro uppkom frågan om B var skyldig att utge ersättning för hela bilens värde till S eller om B hade rätt att avräkna reparationskostnaden. HD uttalade här att eftersom fråga varit om en nödvändig reparation fick B:s reparationsfordran anses ha varit förenad med retentionsrätt i bilen som gällde även mot S. Eftersom B till följd härav haft rätt att sälja bilen och ur köpeskillingen ta ut sin fordran (jfr numera lagen (1985:982) om näringsidkares rätt att sälja saker som inte har hämtats), skulle S endast ha haft rätt att utfå bilen från bolaget om betalning erlades för reparationskostnaden. B ansågs därför ha rätt att avräkna reparationskostnadsbeloppet från bilens värde vid B:s förvärv. 4.3.2 Detentionsrätt En part har generellt enligt allmänna obligationsrättsliga principer en detentionsrätt, d.v.s. en rätt att hålla inne prestation som tillhör honom själv. Numera föreskrivs exempelvis i 10 § KöpL att säljaren, om denne inte gett kredit eller anstånd med betalningen, inte är ”skyldig att lämna ut varan eller, genom överlåtelse av dokument eller på annat sätt, frånhända sig förfoganderätten över den förrän betalning sker”. Motsvarande bestämmelser fanns i 14 och 39 §§ i 1905 års köplag. Några undantag från regeln föreskrivs inte i bestämmelsen. I förarbetena till 10 § anförs exempelvis att säljaren inte är ”skyldig att på annat sätt, t.ex. genom dataregistrering, överföra förfoganderätten över varan så länge köparen inte fullgör sin betalningsskyldighet” (se prop. 1988/89:76, s. 76). I NJA 1979 s. 295 prövades emellertid om detentionsrätten gällde också registreringsskyltar till husvagnar som säljaren innehållit till säkerhet för sitt krav på betalning. Här uttalade HD, med hänvisning till 59 § bilregisterkungörelsen (som numera ersatts av regler i lagen (2001:558) om vägtrafikregister samt förordningen (2001:650) om vägtrafikregister), att ”registreringsskylt skall sålunda såsom ett för olika allmänna ändamål avsett identifikationsmärke i princip följa fordonet, så länge detta existerar” (jfr numera 7 kap. 6 § i vägrtrafikregisterförordningen, där det föreskrivs att ett registrerat fordon får brukas endast om det är försett med registreringsskyltar i föreskriven ordning). Enligt HD skulle ”syftet med fordonsregistreringen och med skyldigheten att ha registreringsskylt anbragt på registrerat fordon … uppenbarligen motverkas, om registreringsskyltar vid den allmänna omsättningen av fordon skulle, skilda från fordonen, få göras till föremål för särskilda förfoganden”. Härtill kom att en ordning med särskilda förfoganden skulle ha fått till effekt att varje kreditköpare av registrerat fordon skulle ha förhindrats att använda fordonet under kredittiden eller skulle ha brukat fordonet i strid med bestämmelserna. HD fann därför att detentionsrätt inte förelåg i skyltarna.s. 687