Stycket

4.I NJA 2002 s. 630 prövades också om en bestämmelse i AB 92 skulle tolkas så, att en entreprenör var förhindrad att ifrågasätta en besiktningsmans bedömning vid slutbesiktningen om att fel i entreprenaden förelåg. Av 7:25 i AB 92 framgick att en entreprenör är berättigad och skyldig att avhjälpa vad som i besiktningsutlåtandet antecknats som fel och att entreprenören, om denne ansåg att han inte är ansvarig för fel, skulle meddela beställaren detta. Det framgick också att entreprenören ändå skulle avhjälpa felet om beställaren så begärde. Enligt HD skulle bestämmelsen i 7:25 ses mot bakgrund av beställarens intresse av att inför ett avhjälpande få vetskap om entreprenören skulle komma att påstå att han inte ansvarade för felet och att han därför hade rätt till ersättning för arbetet enligt reglerna om tilläggsarbete. Trots att så inte angavs i AB 92 borde enligt HD därför rättsföljden av försummat meddelande vara att entreprenören inte kunde kräva ersättning för faktiskt utfört avhjälpande som ett tilläggsarbete. Rättsföljden av försummad meddelandeskyldighet borde däremot inte vara att entreprenören ”i andra sammanhang blir förhindrad att ifrågasätta besiktningsmannens bedömning”. 4.3 Rätt att hålla inne egen prestation 4.3.1 Retentionsrätt En borgenärs rätt att hålla inne egendom som tillhör gäldenären (s.k. retentionsrätt) är inte utan begränsningar. Sedan gammalt har följt av allmänna principer exempelvis att retentionsrätt inte bör finnas i vissa fall där egendomen har stort värde för gäldenären men saknar värde för borgenären eller där risken för missbruk från borgenärens sida är stor. Frågan om gränserna för retentionsrätten har prövats i några avgöranden. I NJA 1979 s. 670 hade parterna i oktober 1973 avtalat om att borgenären skulle omhänderta gäldenärens båtmotor för vinterförvaring. Borgenären hade våren 1974 vägrat lämna ut motorn om han inte fick betalt bl.a. för avmonteringskostnaden om 22,50 kr och frågan i HD var om denna fordran givit borgenären rätt att hålla inne båtmotorn under 1974 och 1975. HD:s majoritet (3 JustR) konstaterade här att beloppet i sig var relativt obetydligt, att det motsvarade någon procent av motorns marknadsvärde och att motorn haft ett bruksvärde för gäldenären som inte direkt kunde uppskattas i ett penningbelopp. Med hänsyn till dessa omständigheter måste det enligt HD ”anses föreligga ett så markant missförhållande mellan fordringsbeloppet och motorns värde att [borgenären] rimligen inte kan vara berättigad att innehålla motorn som säkerhet för sin fordran”. Minoriteten (2 JustR) konstaterade däremot att fordran om 22,50 kr inte var så obetydlig i förhållande till det överenskomna priset om 215 kr för vinterförvaringen och fann därför att det inte kunde anses uppenbart obilligt att hävda retentionsrätt i motorn.s. 686