Citat i kontext

Stycket

6.En liknande fråga bedömdes i NJA 2001 s. 309, där en säljare till en näringsidkare hade sålt tågmotorolja som orsakade skador på tre av köparens dieselmotorer till följd av att den levererade oljan varit zinkhaltig trots att köparen beställt zinkfri olja. Här uttalade HD att det förhållandet att man i förarbetena tog avstånd från att produktansvarslagens tvingande regler skulle gälla också produktskador på egendom i näringsverksamhet inte hindrade att ansvar kunde komma ifråga i näringsverksamhet, ”åtminstone inte när frånvaron av skadebringande egenskaper har ”särskilt utfästs” (jfr 40 § 3 st. KöpL)”. Här klargörs sålunda att köplagens regel om att ”ersättning för förlust som köparen tillfogas genom skada på annat än den sålda varan” inte skall utgå enligt köprättsliga regler gäller endast om köparen inte åtagit sig annat i avtalet (jfr här den avtalsfrihet som gäller enligt 3 § KöpL). Utrymme finns enligt HD dels att beakta tidigare utvecklad rättspraxis, dels för en fortsatt utveckling på området. Köparen hade i det aktuella fallet gjort gällande att tillverkaren av oljan varit försumlig och att säljaren av oljan ansvarade härför och i andra hand att säljaren lämnat en underförstådd garanti. Enligt HD måste det ha stått klart för säljaren att köparen ville ha en olja som inte innehöll zink och säljaren hade också åtagit sig att leverera just en sådan olja. ”Härigenom har [säljaren] ådragit sig ett ansvar för skada på motorerna som kunde uppstå för den händelse zinkhaltig olja levererades”. Det är dock oklart på vilken grund skadeståndsansvar befanns föreligga. HD uttalade ju att produktansvar kan bedömas enligt köplagens regler om säljaren genom en särskild utfästelse åtagit sig ett ansvar för att varan inte skall vara behäftad med skadebringande egenskaper. Detta är en fråga för sedvanlig avtalstolkning. Såvitt kan förstås av lagtexten i 40 § KöpL bör krävas ett uttryckligt åtagande just rörande avsaknaden av en skadebringande egenskap. Om grunden för ansvar i NJA 2001 s. 309 var utfästelsen, d.v.s. att köparen åtagit ”sig att leverera just en sådan olja”, är det emellertid svårt att tolka in ett sådant uttryckligt åtagande (jfr här Ramberg, Mysteriet med den tysta utfästelsen, JT 2001–02, s. 405 ff.). Baserades avgörandet på köparens culpa frågar man sig vari denna bestod. Härtill kommer att det av avgörandet inte ens går att utröna om ansvaret baserades på kontraktuell grund eller utomobligatorisk grund.s. 680