1.3.1 Produktansvar Under perioden har utvecklingen på produktansvarsområdet varit både omfattande och mångfacetterad. Vi har efter ett långt och omfattande lagstiftningsarbete och delvis till följd av ett EG-direktiv (83/374/EEG) fått en produktansvarslag. Köplagen från 1990 har också medfört förändringar i ansvaret för produktskador i och med att det nu i 67 § 1 st. KöpL stadgas att reglerna om skadestånd enligt lagen inte omfattar ”ersättning för förlust som köparen tillfogas genom skada på annat än den sålda varan”. Härmed har det klargjorts dels att produktansvaret inte regleras i köplagen (jfr härvid redan NJA 1918 s. 156), dels att inte ens s.k. ingrediensskador (jfr NJA 1960 s. 441) eller komponentskador omfattas av det köprättsliga ansvaret. Ett betydande antal avgöranden har också avsett produktansvaret och närliggande frågor.s. 678
2.Två avgöranden av betydelse har avsett definitionen av en sakskada. I NJA 1990 s. 80 anförde HD, i ett fall rörande eventuellt ansvar enligt lagen om tillsyn över hundar och katter för att en tik blivit dräktig, att ”genom dräktigheten har [tiken] utsatts för en fysisk förändring, vilken är att betrakta som en sakskada”. Detta sakskadebegrepp modifierades dock genom NJA 1996 s. 68 efter en omfattande kritik i den rättsliga doktrinen. I avgörandet, där köparen av en felaktig komponent infogat denna i annan vara och där helheten sedermera kasserats till följd av felet i komponenten, uttalade HD att man vid bedömning av om fråga är om en sakskada på en vara också skall ta hänsyn till ”att dess funktion förlorats eller blivit nedsatt i icke obetydlig grad”. Eftersom slutprodukten i och för sig var brukbar trots de sämre komponenterna men krävde noggrannare kontroll och en av allt att döma kortare livslängd samt tillverkaren bedömt slutprodukten som otjänlig för sitt ändamål fick slutprodukten enligt HD anses ha ”en så nedsatt funktion att sakskada föreligger”. Av betydelse var också att HD uttalade att begreppet sakskada bör ges samma innebörd i försäkringsvillkor, skadeståndslag och produktansvarslag.s. 678
3.Frågan om ett föreliggande strikt produktansvar besvarades nekande i NJA 1982 s. 380 och NJA 1983 s. 118. I NJA 1982 s. 380, som rörde felaktigt hönsfoder och ett krav direkt mellan säljare och köpare, konstaterade HD att det på sakskadeområdet inte fanns anledning att i rättspraxis utveckla ett strikt produktansvar eftersom frågor om sådant ansvar övervägdes av lagstiftaren och det saknades skäl att föregripa vad en lagstiftning ”kan anses böra innehålla”. På samma sätt resonerade HD i NJA 1983 s. 118 när fråga var om en lantmannaförenings eventuella ansvar gentemot en hästägare när föreningen sålt giftigt foder till tränaren av hästen. Något strikt ansvar kunde därför inte anses föreligga för föreningen. För personskadornas del fann dock HD genom NJA 1989 s. 389, sålunda innan produktansvarslagen trädde i kraft, att ett strikt ansvar kan åläggas tillverkaren eller leverantören för livsmedel som medfört personskada.s. 679
4.Övriga produktansvarsrelaterade avgöranden har huvudsakligen avsett frågor rörande eventuell ansvarsgrund. I två av dessa har prövats om culpa kunde läggas säljaren eller tillverkaren till last och därmed medföra ansvar. Av NJA 1987 s. 417 framgår att försummelse i vissa fall kan utgöras av en underlåtenhet att lämna information. Enligt HD kan nämligen en utebliven upplysning för en köpare orsaka samma skada som en vilseledande positiv uppgift. Skadeståndsskyldighet bör därför kunna komma ifråga när underlåtenheten avsett ”uppgift av betydelse vid en naturlig användning av varan och om de avnämare som tillverkaren vänder sig till inte har sådana kunskaper att upplysningen är obehövlig för att motverka förutsebara skador”. I det aktuella avgörandet befanns säljaren av s.k. takshingel ha agerat försumligt genom att inte informera om att det krävdes viss omfattning på ventilationen i äldre hus för att shingeln skulle fungera tillfredsställande. Ansvaret befanns vara detsamma för tillverkaren gentemot ett köpande bolag som mot köpande privatpersoner. I NJA 1986 s. 712 bedömdes en tillverkare av en säkerhetsanordning till en kran ha varit försumlig genom att inte ha kontrollerat anordningens funktion och detta t.o.m. oavsett om kontrollen ankommit på tillverkaren eller en underleverantör. Det huvudsakliga skälet härtill synes ha varit att ett fel i säkerhetsanordningen innebar en betydande risk för både personskada och omfattande sakskada.s. 679
5.Ett ansvar kan också föreligga vid brott mot en garanti avseende avsaknaden av skadebringande egenskaper. Ett ansvar har emellertid också utvecklats för underförstådda garantier. I NJA 1985 s. 641 prövades frågan om en säljare skulle ansvara för fel i såld bensin som sålts till en konsument (jfr särskilt NJA 1968 s. 285). Här ansågs uppgiften på bensinpumpen om ”premium” bensin ha samma verkan som om säljaren garanterat att det var fråga om bensin som kunde användas som drivmedel utan att skada bilen. De huvudsakliga skäl som åberopades av HD var (i) att en konsument inte har praktiska möjligheter att närmare undersöka bensinen vid tankning och därför måste förlita sig på säljarens uppgifter och (ii) att säljaren därför har ett särskilt ansvar gentemot konsumenten för lämnandet av korrekta uppgifter och för att bensinen kan användas för avsett ändamål utan att orsaka skada. Härtill kom (iii) att konsumentens möjligheter att utreda var felet kunde ha uppkommit i praktiken var små och (iv) att utsikten till framgång med en ersättningstalan mot bakre led kunde anses vara små för konsumenten men förhållandevis stora för detaljisten som genom att utge ersättning för produktskada till konsumenten enligt HD lider en ren förmögenhetsskada som omfattas av vanliga kontraktuella ersättningsregler.s. 679
6.En liknande fråga bedömdes i NJA 2001 s. 309, där en säljare till en näringsidkare hade sålt tågmotorolja som orsakade skador på tre av köparens dieselmotorer till följd av att den levererade oljan varit zinkhaltig trots att köparen beställt zinkfri olja. Här uttalade HD att det förhållandet att man i förarbetena tog avstånd från att produktansvarslagens tvingande regler skulle gälla också produktskador på egendom i näringsverksamhet inte hindrade att ansvar kunde komma ifråga i näringsverksamhet, ”åtminstone inte när frånvaron av skadebringande egenskaper har ”särskilt utfästs” (jfr 40 § 3 st. KöpL)”. Här klargörs sålunda att köplagens regel om att ”ersättning för förlust som köparen tillfogas genom skada på annat än den sålda varan” inte skall utgå enligt köprättsliga regler gäller endast om köparen inte åtagit sig annat i avtalet (jfr här den avtalsfrihet som gäller enligt 3 § KöpL). Utrymme finns enligt HD dels att beakta tidigare utvecklad rättspraxis, dels för en fortsatt utveckling på området. Köparen hade i det aktuella fallet gjort gällande att tillverkaren av oljan varit försumlig och att säljaren av oljan ansvarade härför och i andra hand att säljaren lämnat en underförstådd garanti. Enligt HD måste det ha stått klart för säljaren att köparen ville ha en olja som inte innehöll zink och säljaren hade också åtagit sig att leverera just en sådan olja. ”Härigenom har [säljaren] ådragit sig ett ansvar för skada på motorerna som kunde uppstå för den händelse zinkhaltig olja levererades”. Det är dock oklart på vilken grund skadeståndsansvar befanns föreligga. HD uttalade ju att produktansvar kan bedömas enligt köplagens regler om säljaren genom en särskild utfästelse åtagit sig ett ansvar för att varan inte skall vara behäftad med skadebringande egenskaper. Detta är en fråga för sedvanlig avtalstolkning. Såvitt kan förstås av lagtexten i 40 § KöpL bör krävas ett uttryckligt åtagande just rörande avsaknaden av en skadebringande egenskap. Om grunden för ansvar i NJA 2001 s. 309 var utfästelsen, d.v.s. att köparen åtagit ”sig att leverera just en sådan olja”, är det emellertid svårt att tolka in ett sådant uttryckligt åtagande (jfr här Ramberg, Mysteriet med den tysta utfästelsen, JT 2001–02, s. 405 ff.). Baserades avgörandet på köparens culpa frågar man sig vari denna bestod. Härtill kommer att det av avgörandet inte ens går att utröna om ansvaret baserades på kontraktuell grund eller utomobligatorisk grund.s. 680
7.I NJA 1990 s. 608, som sålunda avgjordes med tillämpning av reglerna i den gamla köplagen, hade en såld flock höns varit behäftad med fel i form av två olika sjukdomar. Veterinären hade lämnat rådet till köparen att denne för att bli av med sjukdomarna skulle tömma sina hönshus helt och hållet och låta dem stå tomma under en tid. Köparen hade agerat i enlighet med detta råd. Åtgärderna fick enligt HD anses vara rimliga och välmotiverade. Den skada som drabbat köparen bestod främst i den onödiga kostnaden för de köpta djuren som slaktats, kostnaden för andra djur som han redan haft som också slaktats och utebliven produktion under en tid. Skadan befanns — anmärkningsvärt nog utan närmare motivering — vara ersättningsgill. Här uppkommer dock frågan hur de olika skadorna skulle ha bedömts idag. Skadan på de levererade och sjuka djuren skall enligt 67 § KöpL bedömas enligt köplagens regler. Däremot står det klart att slakten av de djur som fanns tidigare i hönsgården är en produktskada som inte skall ersättas enligt köplagens regler. Här torde därför krävas antingen att culpa låg säljaren till last, att denne garanterat avsaknaden av skadebringande egenskaper eller att ansvar ändå kan anses föreligga till följd av ett garantiliknande resonemang. Vad slutligen avser produktionsbortfallet under den tid hönsgården stod tom är det mer öppet vilka regler som skall tillämpas. Hade köparen inte tidigare haft några höns skulle slakten och driftuppehållet bedömts vara ett produktionsbortfall ersättningsgillt enligt köplagens regler (jfr 67 § 2 st. 1 p. KöpL). Om i stället köpet avsett något enstaka höns med sjukdom skulle fråga ha varit om en produktskada. I föreliggande fall, där den levererade mängden höns var ungefärligen lika stor som den redan befintliga flocken är det osäkert vilka regler som skall äga tillämpning. Det är dock lätt att dela Hellners uppfattning att det vore olyckligt om domstolarna skulle behöva bedöma om ett ”produktionsbortfall beror direkt eller indirekt på skadan på den nyförvärvade flocken kycklingar eller på skadan på den äldre flocken till följd av risk för smitta från den äldre” (Hellner, Skadeståndsansvar för att sålda kycklingar varit sjuka och smittobärande, JT 1990– 91, s. 437 ff.).s. 680
8.Möjligen skall också NJA 2002 s. 213 placeras under rubriken produktansvar (eller rättare sagt ansvar för skadebringande egenskaper). Fallet rörde hyresvärdens eventuella ansvar för personskador och ekonomisk skada som drabbat hyresgäst och hyresgästs arbetsgivare till följd av lägenheten var mögelskadad. HD fann här att rätt till skadestånd förelåg om hyresvärden inte visade att någon försummelse inte kunde läggas denne till last. Presumtionsansvaret antyder dock närmast ett ansvar på hyresrättslig grund och inte enligt allmänna skadeståndsrättsliga regler. 3.2 Reklamation såsom villkor för rätt att åberopa underlåten uppfyllelse Enligt 1905 års köplag gällde att fel vid handelsköp skulle reklameras genast och vid andra köp utan oskäligt uppehåll. Numera gäller enligt 32 § KöpL att fel skall reklameras inom skälig tid efter det att köparen märkt eller borde ha märkt felet. I kravet på reklamation efter det att köparen ”borde ha märkt” felet finns en koppling till undersökningsplikten i 31 § KöpL, enligt vilken köparen skall undersöka varan i enlighet med god affärssed så snart omständigheterna medger det. Kraven för att köparen skall anses ha iakttagit sin undersöknings- och reklamationsplikt prövades i NJA 1982 s. 301. HD tog här ställning till tre principiellt viktiga frågor. Här hade köparen köpt plomberad potatis, vilket innebar bl.a. att den endast fick säljas vidare till odlare och sättas om försäljningen skedde i plomberat skick. Bröts plomberingen av köparen, exempelvis för undersökning av varan, kunde den inte säljas vidare utan ny plombering genom myndighets försorg. En fråga var därför (i) om dessa omständigheter skulle anses ha medfört att köparen brutit mot sin undersökningsplikt. HD fann här att de nyss nämnda omständigheterna medförde att köparen inte brutit mot sin undersökningsplikt genom att inte undersöka säckarna när han tog emot dem samt sålde och transporterade säckarna vidare till odlare samma dag. Nästa fråga var (ii) om köparen brutit mot sin undersökningsplikt genom att inte undersöka eller låta undersöka potatisen när den kommit i odlarnas händer och plomberingen kunde brytas. Eftersom potatisen undersökts och plomberats mindre än tre veckor tidigare hade köparen haft anledning anta att potatisen var leveransgill och någon annan omständighet hade inte förelegat som borde ha givit köparen anledning att räkna med att partiet var skadat. HD fann därför att köparen inte heller i detta avseende hade underlåtit att uppfylla sin undersökningsplikt. Den tredje frågan som prövades var (iii) hur lång tid köparen skall anses ha på sig för att reklamera när väl kunskap om felet erhållits. Här hade två odlare reklamerat till köparen den 1 maj och köparen i sin tur reklamerat den 16 maj. Skälet till tidsutdräkten var att köparen under perioden fram till den 14 maj befann sig på sjukhus och själv undersökt den reklamerade potatisen härefter. HD fann här att reklamationen 15 dagar efter kunskap om felet skett för sent. Här skall dock märkas att kravet, som nyss anförts, var att köparen vid handelsköp skulle reklamera genast. Frågan är därför vad som skall anses gälla nu när kravet i stället är att reklamation skall ske inom skälig tid. I NU 1984:5 föreslogs att reklamationstiden, genom att distinktionen mellan handelsköp och civilt köp slopades, skulle vara ”utan oskäligt uppehåll”, d.v.s. samma tid som gällde vid civila köp. Uttrycket ansågs avse ”typiskt sett en kortare tid än” inom skälig tid. Utan närmare motivering ändrades förslaget till ”skälig tid” i 32 § KöpL (jfr art. 3.9 CISG, som använder reasonable time, d.v.s. skälig tid). Trots nyansskillnaden förekommer i NU 1984:25 och prop. 1988/89:76 i stort sett samma exempel på hur bestämmelserna skall tillämpas. I NU 1984:5, s. 273 f. anförs att ”särskilt när köparen är näringsidkare kan man ofta kräva att meddelande om felet lämnas inom en kort tid, t.ex. några dagar efter det att felet observerats”. Motsvarande frågeställning kommenteras i prop. 1988/89:76, s. 124, så, att i näringsidkarfallen ”kan man oftast kräva att meddelande om felet lämnas inom kort tid, i regel någon eller några dagar efter det att felet har observerats”. Uttalandet innebär närmast en skärpning av kravet i jämförelse med uttalandet i den samnordiska utredningen och detta trots att man i den senare föreslog en tidsfrist som där ansågs kortare än skälig tid. Av uttalandena står det dock rimligt klart att reklamation inom 15 dagar efter kunskap om felet torde anses vara för sent även enligt 32 § KöpL. Det står också klart att näringsidkaren själv ansvarar för det sätt på vilket han organiserar sin verksamhet och att därför sjukdom inte innebär en acceptabel ursäkt för att inte reklamera.s. 681
9.Beträffande tiden för reklamation efter det att kunskap om felet erhållits kan jämföras med NJA 1988 s. 335. Här fann HD vid köp av en s.k. hjullastare att köparbolaget i vart fall bort upptäcka felet senast lördagen den 22 mars, varför fristen för rättidig reklamation enligt HD skulle räknas från lördagen den 24 mars. När köparrepresentanten ringt säljarbolaget den 24 hade han bemötts med att affären handlagts av en viss person som först var tillbaka under fredagen (som var långfredagen). Köparen hade sedan reklamerat på fredagen till säljarrepresentanten. HD fann här att redan på grund av måndagens hänvisning till representantens återkomst medförde att reklamationen inte kunde anses ha skett för sent. Detsamma skulle säkerligen ha gällt om representanten återkommit först några veckor senare, bara köparen informerat säljaren om vad saken gällde. Avgörandet innebär i denna del att tiden fram till representantens återkomst inte skall räknas vid beräkning av den skäliga tiden.s. 682
10.I NJA 1993 s. 436 hade köparen av en rörelse från ett konkursbo reklamerat fem månader efter det att egendomen hade tillträtts. Med hänsyn inte minst till den stora betydelse som den felaktiga egenskapen hade (att endast 62 hus var avropade och inte 161) borde köparen enligt HD ”betydligt tidigare ha märkt och påtalat denna brist”, varför reklamation ansågs ha skett för sent. HD anförde härefter att enligt ”en sedan länge gällande princip kan dock säljarens rätt att invända att köparen reklamerat för sent gå förlorad, om säljaren inlåter sig i förhandlingar med köparen, utan att anmärka något om att reklamationen skett för sent”, en princip som dock bör tillämpas med viss försiktighet. Enligt HD bör det vara av ”avgörande betydelse för principens tillämpning …, huruvida säljaren genom sitt uppträdande har givit köparen särskild anledning att tro att han avstått från att göra invändning om för sen reklamation. Om säljaren ger sig in i en diskussion med köparen om det påstådda felet och därvid t.ex. föreslår en uppgörelse av ett eller annat slag, eller åtminstone håller frågan huruvida fel föreligger öppen, bör köparen ha rätt att utgå från, att säljaren inte senare kommer att avfärda köparens anspråk med en formell invändning om för sen reklamation”. I det aktuella fallet hade konkursboet tillbakavisat köparens krav "såsom helt grundlöst", något som enligt HD inte medförde skäl att anse att konkursboet var betaget möjligheten att invända att reklamation skett för sent.s. 682
11.Utanför det lagreglerade området kan det vara osäkert vad som gäller beträffande en eventuell skyldighet att reklamera. I några avgöranden har dock gjorts klart att huvudregeln numera är att reklamation måste ske inom skälig tid för att en parts rättigheter inte skall utsläckas. Ett exempel härpå är NJA 1994 s. 532, som rörde frågan om en uppdragstagare, som mot betalning utfört prov rörande tygs ljushärdighet, skulle anses skadeståndsskyldig för att denne lämnat otillräckliga upplysningar om resultaten av testerna. Här byggde HD:s resonemang på premissen att en reklamationsskyldighet förelåg för uppdragsgivaren, trots avsaknaden av lagstöd (se härtill Hellner, Speciell avtalsrätt II. Kontraktsrätt. 3 uppl. 2 häftet 1996, s. 144 ff.). Här hade uppdragsgivaren i maj 1985 genom information från en grossist fått meddelande om att det testade och sålda tyget blektes i solljus. Uppdragsgivaren hade därför låtit uppdragstagaren testa tyget igen och erhållit samma besked som tidigare. Emellertid lät uppdragsgivaren då utföra ett eget test under perioden 6–17 juni 1985 som visade att tyget blektes i större utsträckning än som angivits av uppdragstagaren, varför reklamation skedde i telefonsamtal och brev den 18 juni 1985. Denna reklamation ansågs ha skett i tid. I mål T 4233-01 hade leasetagaren erlagt för höga leasingavgifter till leasegivaren. HD konstaterade här att en allmän princip inom civilrätten är att en köpare eller beställare, som vill göra gällande anspråk på grund av fel eller brist, måste reklamera inom skälig tid efter det att denne märkt eller bort märka bristen. Principiellt ansågs en reklamationsskyldighet föreligga även i en situation där leasegivaren kontraktsstridigt krävt för höga leasingavgifter. Reklamationen ansågs här ha ”framställts inom skälig tid”. Att märka här är att skälet till att reklamation ansågs ha skett i tid var att det ansågs att leasetagaren reklamerat så snart han insett att det förekommit överdebiteringar och att han inte borde ha insett detta tidigare. Här kan jämföras med NJA 1989 s. 224, där betalaren i ett condictio indebiti-fall ansågs ha krävt återbetalning i tid och där det sålunda ansågs att en generell skyldighet finns att reklamera även för dessa situationer (se här det särskilda yttrande av JustR Lind).s. 683
12.För att en reklamation skall anses ha lämnats i rätt tid krävs att meddelandet uppfyller de krav som ställs på innehållet. I 32 § KöpL anges att köparen skall lämna ”meddelande om felet”. Häri ingår ett krav dels på att köparen anger vari felet består eller vilka symptom som yttrat sig, dels på att det framgår att köparen inte har för avsikt att låta nöja sig med felet. Detta kan illustreras med NJA 1988 s. 335, där köparrepresentanten på långfredagens kväll vid två tillfällen framfört klagomål angående den köpta hjullastarens skick på ett sätt som av säljarrepresentanten uppfattades som ”råskäll". Enligt HD kunde dessa samtal anses ha ”med önskvärd tydlighet klargjort för” säljarbolaget att köparbolaget ”var till den grad missnöjt med hjullastarens skick att det var fråga om en reklamation”. 3.3 Stoppningsrätt och hävning på grund av förväntat avtalsbrott En köpares eller säljares stoppningsrätt regleras i 61–63 §§ KöpL. Frågan om hur länge säljarens stoppningsrätt består prövades i NJA 1985 s. 879, där en köpare köpt en vara av en säljare med ett transportvillkor som ansågs innebära att köparen skulle svara för alla transportkostnader och hade att ombesörja transporten av varorna från säljarens fabrik till bestämmelseorten Borås. För denna transport hade köparen anlitat en speditör som skulle ombesörja transporten och denne i sin tur anlitat en självständig transportör för själva transporten. Varorna anlände till speditörens lager i Borås under perioden 28 april–17 juni 1977 och köparen försattes i konkurs den 22 juni, varpå säljaren den 28 juni meddelat köparens konkursbo och speditören att han utövade sin stoppningsrätt. Varorna utlämnades den 1 juli av speditören till konkursboet. HD fann, under hänvisning till regeln i 166 § gamla sjölagen (numera 13 kap. 57 § SjöL) och 39 och 41 §§ GKöpL (nuvarande 61 § KöpL) att varan under själva transportskedet ”befann sig så att säga på neutral mark och inte var i [köparens] besittning i den mening som” avses i 61 § KöpL. HD fann vidare att man kunde utgå ifrån att transporten avslutats senast när köparen mottagit underrättelse om att varorna kommit fram till Borås och kunde avhämtas. Med stöd i bl.a. den praxis som utbildats mellan speditören och köparen konstaterade HD att det fick anses utrett att speditören före konkursutbrottet inhämtat besked från köparen om hur man skulle förfara med varorna och att företrädare för köparen därvid instruerat speditören om att varorna tills vidare skulle ligga kvar i speditörens lager. Enligt HD var det uppenbart att stoppningsrätten skulle ha upphört om köparen hade hämtat varorna ”och därigenom fått [varorna] i sin besittning”. Detsamma skulle enligt HD ha gällt om speditören efter anmaning av köparen hade fört över varorna till ett utomstående företag som skulle lagra varorna för köparens räkning. Trots att avsikten med reglerna om stoppningsrätt var att rätten skulle upphöra så sent som möjligt fann HD att varorna skulle anses ha kommit i köparens besittning i och med att speditören av köparen fick anvisningar om att tills vidare förvara varorna i sitt lager och därför transportskedet avlösts av ett lagringsskede, varför säljaren förlorat sin stoppningsrätt vid denna tidpunkt (för en kritisk analys och förslag om förändring de lege ferenda, se Johansson, Svante O., Stoppningsrätt under godstransport, ak. avh. 2001, s. 365 ff. och 454 ff.).s. 683
13.HD har i NJA 1986 s. 136 funnit att dessa regler (eller närmare bestämt motsvarande regler i 1905 års köplag, 39–41 §§) utgör allmänna kontraktsrättsliga principer. Dessa principer ansågs därför tillämpliga när en avverkningsrätt överlåtits på sådant sätt att fråga ansågs vara om en upplåtelse enligt 7 kap. 3 § JB. Eftersom förvärvaren/nyttjanderättshavaren enligt det där bedömda avtalet erhållit förfoganderätt över den upplåtna rotposten redan genom upplåtelsen och oansett att likvid inte erlagts befanns ägaren inte ha stoppningsrätt.s. 684
14.Av 63 § KöpL framgår att ett konkursbo får inträda i konkursgäldenärens avtal. Som påpekas i NJA 1996 s. 368 övertar konkursboet vid utnyttjande av rätten enligt 63 § KöpL de villkor som gällde för konkursgäldenären, varför det bl.a. åligger boet att ”förvissa sig om gällande avtalsvillkor och utröna om motfordringar finns”. Någon generellt gällande inträdesrätt för konkursboet i gäldenärens avtal finns dock inte i svensk rätt. För lokalhyresavtal har HD i NJA 1989 s. 206 uttalat att ”under hyresgästs konkurs hyresrätten till en lokal kan förklaras förverkad på grund av att hyra ej betalats före konkursen, oavsett om konkursboet förklarat sig vilja svara för hyresgästens skyldigheter under hyrestiden eller ej”. Detta innebär bl.a. att konkursboet inte heller här kan inträda i avtalet partiellt utan övertar ansvaret för de förpliktelser som avtalet ger upphov till.s. 685