Närliggande

71.NJA 1986 s. 470, NJA 1994 s. 449 I och NJA 1994 s. 449 II avsåg frågor rörande bevisbörda och beviskrav vid vagnskadegaranti och vagnskadeförsäkring för att försäkringsfall uppkommit vid trafikolycka. I NJA 1986 s. 470 fanns i försäkringsvillkoren en undantagsklausul enligt vilken försäkringen inte gällde om föraren gjort sig skyldig till rattonykterhet. Försäkringen skulle dock gälla om föraren kunde göra sannolikt att skadan skulle ha uppkommit oberoende av rattonykterheten. Enligt HD fick bevisbördan avseende undantagsbestämmelsens tillämplighet anses åvila försäkringsbolaget. Enligt domstolen tydde redan bestämmelsens formulering på att det rörande beviskravet inte skulle anses tillräckligt med att övervägande sannolikhet visats föreligga. I samma riktning ansågs tala att frågan om alkoholpåverkan i regel blev föremål för särskild myndighetsutredning, varför möjligheterna att föra bevisning rörande detta kunde bedömas som goda. Enligt HD borde beviskravet därför inte ställas lägre än som normalt gäller i civilmål. Emellertid fanns det enligt HD inte heller anledning att ställa beviskravet lika högt som i ett brottmål rörande rattonykterhet. I NJA 1994 s. 449 I, avseende en vagnskadegaranti, och i NJA 1994 s. 449 II, avseende en vagnskadeförsäkring, fick det anses styrkt att försäkringstagaren saknat körkort och varit alkoholpåverkad. Denne hade emellertid påstått att det inte var han som körde bilen. Beträffande denna fråga fann HD, särskilt med beaktande av att försäkringsbolaget normalt inte har lika goda möjligheter att föra bevisning i denna fråga som i frågan om alkoholpåverkan, att försäkringstagaren skulle anses ha bevisbördan härför och att beviskravet skulle vara detsamma som normalt gäller i civilmål.s. 672